Bataljen vid Tattuback i Vörå

Nu är det länge sedan jag blev historisk här på bloggen,

så i dag är det dags tycker jag. I dag, en måndag när novemberdimman

ligger över slätten, förflyttas vi tillbaka till september månad.

Rättare sagt till den 13 september 1808.

Till den tid då Finland var en del av Sverige och då ryssen

var vår värsta fiende. Dagar innan Finland skulle falla i Rysslands klor....

År 1807 hade den franske kejsaren Napoleon och ryske tsaren Alexander I

bestämt att dela upp Europa. Ryssarna sneglade på Sverige, alltså Finland i första

hand. Det pågick krig i stora delar av Finland. Men det här inlägget

handlar endast om den batalj som inträffade på morgonnatten den 13 september,

samma dag som svenskarna med general von Döbeln vann i slaget vid 

Jutas i Nykarleby och ryssarna fördrevs. Men det skulle komma mera 

förödande slag för de finsk/svenska trupperna, som det förödande slaget

 i Oravais redan dagen efter -  den 14 september......

Under tiden 12-14 september 1808 marscherade över 15.000 finska, 

svenska och ryska soldater igenom Vörå. De följde tätt efter varandra, alla var

på väg norröver. De svensk/finska trupperna på ca 6.000 man var på väg till Uleåborg,

men de var beredda på att ryssarna kunde avbryta marschen. De svensk/finska trupperna 

hade under marskalk Klingspor varit samlade i Lillkyro, för att 12-13 september

marschera norrut igenom Vörå mot Oravais. Truppen från Värmlands Regemente, 

som denna historia handlar om, marscherade som den sista styrkan.

De var 600 man ledda av fänrik Carl Johan Ljunggren.

Värmlänningarna hade order om att föra en uppehållande strid mot de 

framryckande ryssarna. Regementet övernattade utan tält i den sumpiga skogen vid

Kangas väster om Bergby (i den nuvarande sandgropen). Eld fick inte tändas.

Nu är vi inne på morgonnatten den 13 september och året är 1808.

Så här skriver fänrik Ljunggren om bataljen vid Tattuback:

Här midt i skogen, på ett ställe, där vägen krökte övfver en liten slätt uppkastades en låg vall... 

Alla grepo till vapen, och det töfvade inte länge, förrän manstarka hopar av ryssar visade sig i skogsbrynet... Strax dundrade kanonerna emot dem men de fingo också artilleri på sin sida. Efterhand måste vi fram i elden...

Här fick vi de första sårade. En miste benet och 

dog inom en timma... Fänrik Törneblad och 7 infanterister, samt ett par artillerister sårades...

 Det var det första stridsfältet jag åskådat.

Två svenska 6 punds kanoner och två ryska 8 punds kanoner användes vid drabbningen.

Man antar att 5-10 kanonskott och ett femtiotal gevärsskott avlossades

från vardera sidan. Hur stor den ryska styrkan var har jag inte lyckats lista ut.

Den svenska hären förlorade alltså en man och ca tio blev sårade. Uppgifter 

om ryska förluster saknas.

200 år efter sammandrabbningen reste Bergby byaförening en minnessten över 

bataljen vid Tattuback. Kring minnesstenen ligger 600 små stenar som symboliserar

manskapet i den svenska truppen. 

Och varför kallas det en batalj och inte ett slag? 

Jo, eftersom så få skott avlossades

sade man på den tiden att det var en batalj. Ett litet slag.