I Stora Ofredens spår

I går kväll var jag ute på en speciell vandring i skogen. 

Jag jobbar med en artikel om Stora Ofreden som härjade i våra trakter

för exakt 300 år sedan. Finland hörde ju till Sverige och medan den svenska hären

var på krigståg ute i Europa, då passade ryssarna på att trampa in i vårt land.

Efter ett förödande slag vid Napue i Storkyro den 19 februari 1714, låg Österbotten öppet 

för ryssarna. Deras plan var att ödelägga hela landremsan mot Sverige. Två dagar 

efter det blodiga nederlaget i Storkyro, kom ryssarna till Vasa. De rövade

bort all spannmål, salt, fläsk, fisk, kläder och alla hästar i staden och byarna runtomkring.

De brände ner gårdar, fartyg och dessutom plundrade de kyrkor och stadsgårdar.

Människor dödades och ungt dugligt folk, till och med barn, tillfångatogs. 

Budet gick runt i byarna att fly. Flera familjer i en av byarna sökte sig ut i skogen tillsammans

med Storkyro-prästen Israel Alftan och hans hustru Ingrid, alla präster talade svenska

på den här tiden. Det hade varit nödår flera år i rad, det var mitt i kallaste vintern,

och folk flydde in i skogen, bort från de skövlande ryssarna.

Där ute i skogen, under några stora stenblock ordnade de bo åt sig och sina djur.

Hur många de var vet ingen i dag. Vi tror att de gjorde skjul av trädstammar och

granris, de var skickliga hantverkare. De hade säkert inte fått mycket mat med sig,

 men vi vet att de använde bark från tallen för att dryga ut maten. Två barn föddes

under de kalla vintermånaderna där ute i skogen. En flicka och en pojke. 

I går besökte jag platsen där de bott. Långt borta från bebyggda trakter.

Ingen vet riktigt idag hur de hade det, men trots att ryssarna letade i skogen,

hittade de inte folket i skogskojorna .

Jag undrar vad vi skulle göra idag och fienden kom....

Skulle vi klara oss.....