När jag kom hem från kvällspromenaden hörde jag ett skri bakom huset.
Det var ett skri som jag kände mycket väl. Fasanens skri. "Göök-köö."
Jag tassade så ljudlöst jag kunde runt husknuten, hukade mig bakom
en buske och kikade fram försiktigt, för att inte skrämma fågeln.
Fasantuppen kom vandrande längs vägen.
Den stannade.
"Aha, där står hon med kameran..."
Så vände den om och sprang in på grannens tomt.
Visst är det en vacker fågel? Här hos oss har vi en stam där hanarna har
blåskimrande hals och bröst med rött kring näbb och ögon. Honorna är bruna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar