Nej inte snö, förebrår ankorna

 Det blev lite snö på marken i går och den har legat kvar hela dagen trots några futtiga plusgrader. Från morgonen var det mulet och blåsigt, men fram emot eftermiddagen började molnen skingras och jag beslöt låta ankorna komma ut en liten stund. De kvackade så uppfordrande när jag öppnade dörren till deras bur. Dom tyckte säkert att jag var sent ute, flera timmar senare än vanligt! Skärpning! manade ankorna.

Sedan upptäckte de snön på marken, snön som dom inte gillar.  Vad har du ställt till med nu igen! Kallt om fötterna är det ju också! Men de sprang fram till vattenskålarna och började morgontvagningen, trots att det ju var eftermiddag... Jag hade tagit bort isskorpan så att de kunde ha sin procedur med vattendrickande och tvättande precis som vanligt. Blev det för kallt om de näpna ankfötterna satte dom sig helt sonika ner och täckte fötterna med sin varma fjäderdräkt. Deras vattenbestyr tar minst en halv timme.... Nej Fröknarna blir inte klara i första taget....! Så är det med fröknar!

En glipa ljusblå himmel började synas mot väster, men jag bestämde mig snabbt för att det blåste för kallt för någon längre promenad, så jag gick in. Ankorna stannade ute.

Efter en timme (drygt) såg jag att de flesta molnen dragit undan och att solen också började göra sig redo för nedgång. Molnen och några trädtoppar färgades rosa, dags att kolla till ankorna. Jo, dom ville inte vara ute längre. Var håller du hus nu igen? Vi skall iiiiinnn! Kvaaack-kvack!

När jag öppnade ytterdörren och klev ut på trappan kom dom livligt kvackande framrusande till mig. Väl framme vid mina fötter stannade dom och blev tysta. 

Ankfröknarna söker alltid ögonkontakt med mig. De kollar av mig för att vara helt säkra på att det är jag och ingen annan. Jo, det var jag... Kalle kollar Fröknarna och Fröknarna kollar mig....

De båda Fröknarna har ännu inte fått egna namn - jag ser ju ingen skillnad på dom! Dessutom gör dom precis samma miner och håller huvud precis på samma sätt. De två bilderna ovan är inte samma anka, utan Fröknarna är på varsin bild.... Visst är vi bra tjusiga? Mycket vitare fjädrar än den där Kalle...

Alla de tre ankorna var så glada att få komma in igen. Jag serverade nytt vatten och både en skopa havre och en skopa ankfoder. 

Tystnaden rådde i ankburen när jag avlägsnade mig. Hungriga ankor äter med rekordfart kan jag avslöja, alla nöjda över att vara inne igen. Tyst med dig! Jag tycker om våra ankor - och ankorna tycker om mig - åtminstone när jag bjuder på massor av god mat!