Här följer en liten rapport angående dagsläget. Eftersom det just nu inte händer så mycket spännande när jag mest håller mig hemma och inne pga pandemi och ösregn, då gäller det att rapportera om det som trots allt händer runtomkring mig.
Vi börjar med vädret. Det allom varnade vädret. Det är mulet och det regnar, regnar och sedan kommer en regnskur till.... Tråkigt och trist, precis som jag skrev häromsistens. Men så är det ju en t-dag också. En tisdag den här gången. Men, nu har vi i alla fall mycket varmt väder för årstiden. Plus 10-11 grader och inte under 5 grader under de mörka nätterna. Det ni! Men regn som sagt. Vått och klottigt. Kanske det blir uppehållsväder och lite ljusare ännu denna eftermiddag. Jag hoppas, för jag skulle gärna vilja göra något utomhus.....
Hur har då corona-läget utvecklats i vårt sjukvårdsdistrikt? Förra gången jag skrev om covid-19 då hade vi landets och nästan hela världens högsta incidenstal just här. Ja, nu några veckor senare är vi nere i 1-6 bekräftade insjukna/dag i hela distriktet. Helt fantastiskt! Vi har inte vunnit kriget mot viruset ännu, men vi har återgått till endast ett fåtal fall per dag . Och ja, vi har tagit utbrottet på allvar. Alla (utom barnen) använder ansiktsmask på allmänna platser, det ordnas inga sammankomster över 10 personer, det distansjobbas där det går och skolor distansundervisas om bara en är smittad i en klass/skola osv osv. Jag känner ingen som har varit konstaterad covid19-sjuk, men jag känner många som suttit i karantän pga exponering (för här har flera tusen personer levt under corona-regler). Nu hoppas jag att virusfallen fortsätter sjunka så att vi om knappt 2 månader kan fira jul precis som vi alltid brukar göra....
(Dagens foton knäppte jag för ca 1 månad sedan, då det ännu var grönt ute men ändå så pass kyligt att några av mina sommarblommor fick komma in i värmen).
Slutligen en rapport om våra ankor. På lördagen tittade lilla solen fram, men det var frostigt och lite småkyligt. Då bestämde jag mig för att ta ut våra ankor. Kalle han har ju varit van vid att vara ute runt vårt hus dagligen sedan många år tillbaka, men för våra nya ankfröknar (som endast är några månader gamla) skulle det här bli första gången.
Jag öppnade grinden till ankburen och Kalle kom ut, men eftersom fröknarna inte riktigt vågade ta dom där stegen ut ur burens trygghet stannade också Kalle inne. Det var mycket kvackande när Kalle lockade och fröknarna svarade. Jag gick till växthuset och när jag kom tillbaka var det alldeles tyst hos ankorna, positionerna var desamma. Så jag lockade på Kalle ännu en gång och då kom han ut. Och vad händer? Jo, fröknarna tar de få stegen ut ur buren och fram till ytterdörren. Där blir de stående. Tittar ut. Tittar runt. Tittar upp mot himlen. Tar in det ofantliga. De som aldrig har varit ute förut, de har alltid bott inne i en bur. Och så lockar Kalle och de tar klivet ut! Jag ser att de ännu är helt tagna av allt det nya. Men så ser de vatten och börjar dricka. Och nu kan de doppa hela huvudet i vattnet! Tänk ett helt överflöd med vatten (en stor hink)....
De glömmer bort omgivningen och ger sig hän. Kalle går till nästa vattenpost och fröknarna trippar efter! Samma procedur med vattnet, dricka och tvätta sig. Och Kalle tjuvnyper när de inte uppför sig. Här ser man vem om bestämmer! När de varit ute en halvtimme bestämmer jag mig för att försöka ta in ankorna igen. Det är bara att säga åt Kalle och gå bakom, så går han in till sin bur. Men hur skall det gå för fröknarna? Tänk om de springer vilt flaxande åt varsitt håll... Nej, inga problem! Den kvackande Kalle går först och efter kommer fröknarna lugnt vaggande! Efter den första gången har ankorna fått stanna ute längre och längre för varje dag. Inga problem längre. Kalle vet min regler och fröknarna följer ju Kalle...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar