Vår Kalle Anka har blivit med två fröknar! Jo minsann, numera har vi tre ankor igen! Vi har Kalle och två nya helvita ankfröknar som ännu inte fått några namn (dom får heta Fröknarna än så länge och eftersom de är helt lika varandra är jag lite tveksam hur jag skall kunna veta vem som är vem om vi ger dom några namn...).
Det är sonens "förtjänst" att vi har fått ytterligare två ankor. Han tyckte Kalle såg så ensam ut där han gick ute på gården efter att pappan Herr Anka åkt till ankhimlen. Sagt och gjort fixade han med två nya ankor som annars hade blivit ankstek.... Han kom hem med en låda häromdagen. Och inne i lådan fanns två alldeles förskräckta ankfröknar! Jag hade tagit fram den gamla kaninburen där även Herr och Fru Anka en gång i tiden fick tillbringa sina första dagar här hos oss. Nu var det Fröknarnas tur att lära känna oss och sin nya omgivning.
Först märkte Kalle ingenting. Till kvällen spatserade han in till sin nattbur precis som vanligt. Och precis som vanligt kastade han sig över skålen med havre, kvällsmålet. Men så kvackade det till i buren bredvid - och Kalle lyfte nästan förskräckt på huvudet och lyssnade....
Våra Fröknar är större och vitare än Kalle och de har alt-röst (medan Kalle är tenor). Morgonen efter första natten hos oss var Kalle överlycklig, nu hade han haft sitt första nattliga samtal med Fröknarna. Och när jag skulle släppa ut den överlyckliga Kalle, då stannade han inne bredvid de nya ankornas bur ända till eftermiddagen.... Så fort jag kom in för att kolla läget hade han en stor utläggning över sin lycka, det var riktigt rörande att se! Eftersom de två Fröknarna inte gått ute innan, och inte är vana att livnära sig på vår trädgård, har de fått stanna inne i sin bur till att börja med.
De två Fröknarna var blyga och rädda till en början, de förstod nog inte var de hamnat. De tyckte buren var konstig, de fick konstig mat och jag såg farlig ut när jag kom för att ge dom mat och vatten. De tryckte sig in i bortersta hörnet och där ville de helst försvinna in i varandra...Men nu efter flertalet dagar har de lärt känna min röst och de har upptäckt att här inte är så farligt. Och Kalle sedan.... nu har han börjat se mig som en rival....burrar ner huvudet i marken och kommer rusande mot mig när jag vänder ryggen till. Han är minsann den ståtliga Riddaren som skall skydda sina Fröknar!
Igår kväll när det blivit mörkt bestämde jag mig för att låta de tre ankorna kampera tillsammans. Kalle såg lite förvånad ut först och det gjorde väl de två nykomlingarna också, men alla var lugna och trygga. I morse var jag lite spänd på hur läget var inne hos ankorna. Där var det lugna puckar, alla tycktes trivas. Jag hämtade in lite sallad som jag satte i vatten och de två Fröknarna mumsade av glädjens lust medan Kalle tittade på. Ät ni, jag håller vakt så länge tänkte säkert Kalle när jag knäppte några foton.
Välkomna till oss Fröknarna! Till våren hoppas vi på många ankägg och vet ni, nu har ni gjort Kalle lycklig igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar