En halvsolig, blåsig kväll i midsommarveckan
hade vi barndomsvänner stämt träff för att vandra längs
Rökiö vandringsled till Boberget tur och retur.
Vandringsleden är 6,7 km.
Vi parkerade bilen vid Norrvalla och begav oss in i skogen längs ett av
motionsspåren som flitigt används av idrottare.
Här hittade vi skylten som pekade in på en skogsstig.
Nu hade vi endast 2.8 km till Boberget!
Första biten gick igenom ett f.d. kalhygge med renslipade pinnar
längs stigen. Vilken tur att det var torrt i skogen, för här
precis som överallt annars var det viktigt att kolla var man
satte fötterna. Man ville ju inte halka på våta grenar
eller våt mossa....
Lingonen blommade, så det är hopp om god skörd till hösten.
Solen tittar fram emellan molnen, som ibland hopade sig.
Nu börjar stigen gå uppåt.
Här är vi på väg uppåt. Det växer enbuskar, gran och tall i skogen.
Björkarnas vita stammar sträcker på sig upp mot skyn.
Uppe på bergskammen ser vi den första skymten
av åkrarna nere kring Vörå å.
Men högre upp skall vi....
Getporsen blommar så vackert i bergsskrevorna.
På fuktiga områden i de stora skogarna trivs den, getporsen eller
skvattram (som den kallas på rikssvenska). Det är vackert att vandra
på myrarna där getporsen blommar, en svag doft av sommar
når näsborrarna på vår vandring.
Vi vandrar bland getporsen och de blankslipade bergsklipporna.
Min mamma brukade plocka getpors och använda den mot reumatism
och hudsjukdomar. Förr i tiden ansågs te av bladen öka kärlekslusten.
Men främst användes getporsen förr i tiden för
att fördriva ohyra och kvinnorna tog med några blommor till
kyrkan för att lättare hålla sig vakna under de timslånga predikningarna.
Nu är vi inne i grönskan längs en liten skogsväg.
Men snart svänger vi in längs en skogsstig igen.
Vi går längs bergskammen och är glada att det blåser uppe
på berget. Vi har ju en myggsommar och nu är
myggen verkligen på hugget.
Men vi är välförsedda med myggstift, så egentligen
går det ingen nöd på oss (även när vi går över våtmark inne
i storskogen).
Här mellan de höga granarna växer blåbärsris.
Som ett grönt hav.
Naturstigen fortsätter än uppåt än nedåt.
Här är vi tacksamma att man byggt en stege för
att man lättare skall kunna ta sig nerför bergssidan.
Nu är vi nere i en av de vackraste blåbärsskogarna.
Mors lilla Olle i skogen gick
plockade blåbär...
Ja, jag kunde inte låta bli att tänka på den gamla
barnvisan där vi gick.
Vår bergsvandring fortsatte.
Det var så fridfullt och såå vackert!
Emellan trädstammarna kunde man ana slätten där nere.
Nu för stigen oss högre och högre upp i terrängen.
Berget är blankslipat av fötter som vandrat denna stig.
Försommarsolen lyser och myggen är bortblåsta!
Vi går i lämplig vandringsfart, det gäller ju att hinna
prata och avhandla allt mellan himmel och jord också.
Uppe på berget växer en vit mossa som vi brukar kalla vitmossa
men som egentligen är en fönsterlav.
Fönsterlaven växer på hällar som här eller
på sandig skogsmark.
Snart är vi uppe på högsta punkten.
Solen skiner. Det är försommar. Det doftar sommar.
Härligt!
Jag tittar ner mot slätten och ser grönska i olika färger.
Här uppe på berget växer små tallar, men skogen där nere
har växt sig hög och skymmer lite av den vackra utsikten.
Här uppe på berget sätter vi oss inne i vindskyddet och dricker saft och
äter underbart goda hembakade kakor.
Vi har ingen stress.
Livet rullar på.
Vi njuter av utsikten och av kvällssolen.
Och fortsättning följer....
Åh så underbar den vandringen såg ut och så vacker den översta bilden är :)
SvaraRadera