En historia

Först måste jag ju berätta om den svarta kaninen, som jag 

skrev om i förra inlägget. Det var en av grannarnas kaniner, som hade

rymt (eller så kan man ju säga att den var på semester för att hälsa på sina släktingar).

Det blev inga bilder varken av den vilda jakten när vi försöka få den infångad

eller ankornas förnäma kacklande när de fått en ny "kompis". Att få den infångad

var ju inte helt lätt. Den var snabb. Mycket snabbare än vi tvåfotade. Än rusade den

från kaninburarna till uthusen, där den kröp in och ut under stenfoten, ut på gården, 

under bilen, under släpvagnen, under bilen igen, under kaninburarna, till uthuset,

under traktorn... Slutligen var den alldeles utmattad och kunde infångas. Och det var

inte bara den stackars kaninen Hugo som var trött - vi vuxna och en hund var

lika slutkörda....(och jag missade säkert många dråpliga bildsekvenser....). 

I dag tänkte jag berätta historien om ett hus.

Ett hus som har fått förfalla. Jag minns huset från min barndom. Ett stort och ståtligt

hus. Ljusgult till färgen med vita, breda knutbräder och vita fönsterkarmar. 

Huset var stort som en herrgård. 

Idag står huset kvar, stolt och säkert på sin stenfot, men med en veranda som är

murken och dörrar och en del fönster har sett bättre dagar.  Färgen är ett 

minne blott och taket skall vi inte prata om. Den fina trädgården 

är borta, men någon har i alla fall huggit ner träden

närmast huset.  

Fönster och dörrar är trasiga.

Men inne i mitt minne finns den tiden när huset sjöd av liv. När

matmor i huset satt vid köksbordet och rensade jordgubbar. Hon hade en skål full

med stora mogna bär på ett vackert skåp under ett fönster. Frestande.

H och jag som sedan sprang ut på gården. Barfota.