Februari rullar på. De kalla vinterdagarna bjuder inte på något speciellt. Mina långpromenader har blivit betydligt kortare i och med kylan. Dagarna blir längre - men promenaderna kortare.
Ankorna är lika talföra som alltid, varje gång jag öppnar ladugårdens ytterdörren kvackar de förebrående i kör. De tycker också att det har blivit lite väl kallt. Dom tycker nog att det är mitt fel. De två Fröknarna har aldrig upplevt så här kallt förut, de föddes ju i våras. Kalle-pojken han vet ju vad vinterkyla innebär, men han är den som är mest förebrående. Han liksom vill förebrå ännu mera för att ligga bra till hos Fröknarna, är det så månntro?.... Jag brukar säga till ankorna att snart blir det vår och varmt, och att de då får komma ut på backen igen. Fast jag håller inne med att det kan dröja flera veckor ännu, flera månader. Två gånger per dag kommer jag med ljummet rent vatten till ankorna och visst är de såå tacksamma. När jag åter stänger ytterdörren är det både gurglande och tvättning på gång inne hos ankorna- och då brukar de vara rätt tysta...
Ute vid mitt lilla växthus är vintern också närvarande. Bilden knäppte jag för någon dag sedan, efter kom ju den riktiga kylan. Jag måste tillstå att jag också längtar till varmare årstider...
Tänk att få gå ut till växthuset tusen gånger per dag. Vattna, öppna och stänga vädringsluckor, plocka in tomater och gurkor till varje måltid.... och så ta med sig en stor mugg förmiddagskaffe och bara sitta där inne i värmen och njuta... Det är inte långt dit. Bara några veckor. Eller månader....
Vi längtar, både ankorna och jag. Vi längtar till den varmare årstiden. Men först skall vi klara av vintern! Först skall vi njuta av vintern - när vi äntligen fått en vit och kall vinter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar