"We have a dream", en utställning på torget

 Idag faller små flingor från de gråa molnen, allt emellanåt... nåja, det är ju i alla fall november... 

Snabbt fixar jag fram foton som jag knäppte för en vecka sedan - då när sken solen och det var härligt höstvarmt i luften. Jag tog mig en stund till eftertanke när jag vandrade runt på Vasa torg och både såg och läste utställningen som gick under namnet "We have a dream".

Det är två personer som har rest runt i världen och fotograferat och samlat berättelser till en utställning om mod, medmänsklighet och om människans rättigheter. De har gjort en mycket tänkvärd och berörande utställning. För hur mycket är vi beredda att kämpa för våra egna och andra människors rättigheter? 

En del människor är beredda att riskera livet. För andras rättigheter... inte endast för sina egna...

Där gick jag och såg utställningen och samtidigt som jag  såg Frihetsstatyn där i bakgrunden. Allt kändes så aktuellt i dagens Europa....

 Jag stannande framför bilderna av många unga kvinnor som kämpat och som kämpar. Här är det Malala Yousafsai som kämpade för kvinnors rättigheter att få studera i Afganistan, hon sköts i huvudet i sin kamp och hon fick Nobels fredspris. Men så tog talibanerna åter över makten i hennes hemland och nu får kvinnor inte ens besöka parker eller bibliotek, tillkännagavs av landets styrande bara häromdagen... Hur tänker människorna (= männen) som styr?

En annan som tilldelats Nobels fredspris är iranska Shirin Ebadi som är advokat och var Irans första kvinnliga domare. Hon tvingades bort från ämbetet år 1979 och företräder idag oppositionella i rättegångar. Jag tänker på dagens Irans, så aktuellt.... 

Jag stannade framför alla bilderna, jag läste och jag begrundande. Män och kvinnor som står upp för mänskligheten i alla jordens världsdelar/länder. De som jobbar för mänskligheten, inspirerar och som vill göra skillnad. De vill att vi skall förverkliga våra drömma och visioner. Vi som alla drömmer om fred och frihet - och kanske en stickad julklapp....

En av de som berörde mig mest var denna unga flicka från Nordkorea. När hon efter flykten från landet berättade om hur de som små barn tvingades se folk som avrättades för att de skulle lära sig att inte ifrågasätta (diktaturen)....

Utställningens språk var finska, svenska och engelska.

När jag gick från torget kunde jag inte låta bli att tänka på hur bra vi ändå har det i vårt land. Men även i vårt land finns det diskriminering, mobbning, ojämlikhet.... det finns alltid saker att kämpa för!

Tack alla ni som gör skillnad!🌹💗