Minst en gång varje år är det ett måste att vandra ner till Slumpviken. Ett måste för att det är en så vilsam vandring ner mot viken och samtidigt så inspirerande vackert att vandra där nere bland båthusen nere vid vattnet. Detta år dröjde det och jag tog mig dit först för cirka en vecka sedan - och nu skriver vi ju i alla fall november!
En grusväg slingrar sig ner mot havet. Jag vandrade förbi enrisbuskar och röda plogpinnar som redan var uppsatta längs vägen.
Jag vandrade förbi det stora klippblocket som står så stadigt strandat mot några mindre stenar. Jag tycker det ser ut som ett skepp som gått på grund....
Vägen slingrar sig ner mot den skyddade havsviken. Nu brukar jag hålla andan... ser det ut som det alltid brukar göra?
Jodå. Här står ännu de gamla gråa och röda båthusen uppe på landbacken. Många av husen börjar luta och de har sett sina bästa dagar.
Några båtar låg ännu ankrade vid kajen, det var ju för några dagar sedan så troligen är det inte många båtar kvar där ute nu. När jag gick runt där nere vid vattnet var det alldeles lugnt och stilla. Jag hade skrämt upp några sjöfåglar som flaxande hade sökt sig vidare ut mot havet. Här såg jag inte en endaste människa. Inga flanörer eller cyklister, inga båtägare eller villabor. Jag var ensam med hösten här ute (annat kan det vara varma sommardagar).
Så vandrade jag tillbaka igen och tyckte att det var så skönt där ute i novemberlugnet. Jag gick tillbaka längs den krokiga vägen . Inne i vitmossan bredvid vägen hittade jag höstens sista gula kantareller.... dom stoppade jag i fickan och blev stekta till kvällen.... Höstvandring....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar