De ser ut som tre musketörer, tänkte jag igår när våra ankor gick med näbbarna nere i gräsmattan för att inspektera allt ätbart bland grässtråna. Alltid tillsammans. Alltid nära varandra. Precis som det skall vara.
Det är Kalle Anka och hans två Fröknar! Kalle som vaktar, den ena Fröken som lojt bestämmer vägen och så den andra Fröken som bara hänger med på allt skoj. Det är fridfullt nu en vanlig höstdag - men det har det inte varit hela sommaren...
Igår när jag kom ut med kameran för att knäppa ett foto ställde sig ankorna tätt tillsammans. De spände alla ögonen i mig. (Fröknarna har vit fjäderdräkt och Kalle är den som är mera ljusgul.) Nu är de alla sams igen och det är inga spänningar i gruppen. Annat var det under våren och försommaren när speciellt Kalles hormoner var på topp. Då fastnade han för den ena Fröken som fick bli hans fästmö. Det blev stora slitningar i gruppen. Den Fröken som inte var uppvaktad hon ville ju vara tillsammans med sin flickkompis och också med Kalle, men de unga tu ville endast vara tillsammans....
De började rymma och flera gånger per dag fick jag leta efter ankorna antingen hos någon av våra grannar eller ute på vägen! I början av juli gjorde fästmö-Fröken ett bo inne i natthärbärget och där låg hon sedan och ruvade sina ägg. I veckor! Eftersom vi inte ville ha fler ankor plockade jag undan äggen vartefter som hon värpte nya (jaja, jag vet att livet är orättvist). Hon låg så troget på sina ägg, hela långa sommaren. Hon kom ut för att äta och dricka ibland och då var hon alldeles vimsig och kunde springa iväg. Men så kom hon på att hon skulle ju ruva och så snabbt in igen för att värma sina ägg. Efter att i två månader ha legat där utan att något hände bestämde hon sig plötsligt en dag. Nu fick det vara slut! Nu ville kon komma ut tillsammans med de två andra ankorna (som hade varit kompisar hela sommaren och som troget väntat på sin fästmö och sin kompis). Och nu är alltså ordningen återställd igen. Vårens hormoner är borta och alla vill leva tillsammans som vanligt. Som tre musketörer. Och som dessutom vill hållas kring huset och som egentligen inte behöver kolla grannens vattenpölar/gräsmattor och inte heller vad ätbart som finns på andra sidan vägen. Nä, nu räckte det gott och väl med vår gårdsplan!
Ankorna älskar mig när jag kommer ut med skivade kalla potatisklyftor. För dom älskar kalla potatisar (möjligen också kall spagetti, förutom ankfoder/säd som dom får till natten)!
Jag tycker åter om våra ankor (dom stod inte högt i kurs under våren och sommaren kan jag lova!). Jag är tacksam att de vill äta gårdagens matrester. Vi har försonats ankorna och jag. Och att dom uppskattar mig som ger dom mat det går inte att ta miste på! Ankorna putsar sina fjädrar nu på hösten och det flyger dun och fjädrar över hela trädgården (trots att jag försöker plocka bort) så nu har vi tre rena och vackra ankor här på gården igen! De förbereder sig med nya vinterfjädrar och så håller de på att äta upp sig inför en vinter inomhus....
Som sagt. Alla är vi sams igen - ankorna och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar