När försommarkvällen var som vackrast då begav vi oss barndomsvänner
ut på vandring igen. Vi hade bestämt oss för att stifta bekantskap med
Andkil vandringsled. Eftersom myggen har kommit bestämde vi oss
för att gå den kortare leden och vandrade längs andra vägar efteråt.
Andkil vandringsled består av två leder, en på knappa 2 km och
en längre runda på nästan 9 km.
När vi gick in på leden flödade solen längs vägen.
Genast vi kom in bland träden började stigen gå uppåt. Vi skulle upp
till Kondivorhällarna. Vi började genast fundera på namnet Kondivor och kom fram
till att vor kommer från finskans vuori = berg. Men längre än så kom
vi inte fram till...
Vi vandrar ständigt uppåt. På vissa ställen fanns trappor och broar, som gjorde
det lättare att ta sig framåt. Leden är på ett sätt lättvandrad, inte alltför mycket
stenar och trädrötter, men samtidigt lite svårvandrad, den går uppåt och sedan
skall man ju nedåt också....
Det var härligt att vandra där uppe på hällarna.
Nu var det mycket torrt där uppe, många tallar såg ut att ha mött torkdöden.
Att bo i det österbottniska plattlandet och upptäcka dessa orörda hällar var
så fint. Jag älskar berg och hällar!
Där uppe kantas berget av skog. Och berget stupar nästan lodrätt
ned "i djupet", det känns nästan som en ättestupa... eller båthamn....
Det känns som om människor har rört sig här uppe på hällarna
i årtusenden, med svallande hav i horisonten. Idag ligger ju havet
långt härifrån, men för flera århundraden sedan fanns
vattenvägar ända hit upp.
Så var vi äntligen uppe på högsta punkten, 77 meter över havet.
Kanske 77 m inte låter så överhövans högt, men i vårt plattland är
det ändå en rätt anmärkningsvärd höjd. Vi kunde konstatera att det finns många höga berg
i Vörå, bla vid skid-sportcentret finns många krävande motionsspår.
När FM på skidor ordnades i Vörå i vintras var det många skidåkare som
hade underskattat de krävande branta spåren. Tydligen var banan mer krävande
än mången skidbana i skidvärldscuppen....
Efter att ha varit på högsta punkten bar det sakta nedåt.
Träden var höga och ståtliga längs leden.
På några ställen fanns trädens rötter i dagern, där de klamrar
sig fast vid berget.
I bergskanten finns en liten mosse som nu var rätt torr.
Där blommade getpors....
....och ängsullen ståtade med sina vita vippor.
Efter det här började leden gå brantare nedåt, vi skulle nedför berget.
Längs leden fanns trevliga plakat med extra motionsrörelser för den
sportige. Här visar Pudeln Pipsa hur man skall föra tyngden från ett
ben till det andra...
Så kom vi ned från Kondivorhällarna och vandrade längs
en grusväg. Berget var ändå ständigt närvarande på ena sidan
medan det på andra sidan av vägen bredde ut sig bördiga jordbruksåkrar.
Här längs vägen hade man satt upp en hel del skyltar med
namn på platser längs vägen. Ni får ju själva utläsa vad dom betyder.
Andkil vandringsled, den korta leden, var en riktig trevlig upplevelse.
Vi barndomsvänner fortsatte med vandring längs några småvägar,
men det är ju en annan historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar