onsdag 10 juni 2020

Herr och fru Fasan

Härom kvällen var jag och klippte gräset vid mitt barndomshem. 
(Oj, vad gräset växer!)
När jag gick där hörde jag en fasantupp som skrek ute på en åker.
Det var första gången jag hört ett fasanskri där ute på åkrarna och jag blev
lite intresserad så jag försökte ta mig närmare ljuden. Jag tassade försiktigt
fram i gräset och ut på vägen. Naturligtvis blev jag upptäckt av den stolta tuppen
och den sprang framåt där ute på åkern. Jag försökte zooma in honom i kameran.

 

Vi brukar ha fasaner härikring vårt hus, så en färggrann och 
ståtlig fasantupp har jag ju sett många gånger.
Men nu såg jag att den här fasantuppen lockade på någon som kom springande efter i 
åkerkanten. Det var en hona! Och det måste jag säga,det är sällan jag sett en
fasanhonan (honorna är mycket skygga och har bra kamouflagefärger).


Det är nästan så jag inte får syn på henne. 
Och hon ser ut att ha ögon i nacken! Hon ser att jag kommer
och hon parerar sina springsteg utan att vända på huvudet....
Hon rusar ner i diket, och hon springer mot sin lockande hane.
Fasantuppen brukar samla ett harem i sitt spelrevir, men nu ser jag
endast en hona (tuppen kan ha upp till 7 hönor runt sig).


Jag följer efter  henne och plötsligt springer hon över vägen framför mig.
Hon tänker säkert söka sydd inne i skogen på den sidan vägen...


Här trippar hon fram i en väldig fart och hon tittar endast framåt.
Fasantuppen skriker till och gömmer sig i ett dike på åkersidan.
Honan dyker ner bland granarna i skogen... och så är båda fasanerna borta...
Jag går hemåt, lite snopen att jag satt skräck i fasanerna.
Jag hade gärna fotat Fru Fasan från sidan, men hon ville inte...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar