Den här vintern har verkligen bjudit på rimfrost i träden!
Vackert vitt skall det tydligen vara i år.... men ingen blå himmel (och solen
saknar jag enormt mycket...). Igår var det rimfrost och mulet, precis som många
gånger de senaste veckorna. För sambon är det skogsjobb som gäller och igår
hängde jag med. Det är skönt med frisk luft och det är skönt att röra på sig.
Jag njöt av rimfrosten i träden när jag vandrade till vårt skogsskifte,
där dagens arbetspass skulle äga rum. Eftersom det var så mycken fin
rimfrost fick kameran hänga med runt halsen.
Sambon håller på röja på en gammal nyplantering. De senaste åren har ni
haft för lite snö för att ta oss fram med antingen traktor eller
arbetsskoter mellan granstammarna. I år har vi lite mera snö,
så denna vinter skulle detta skogsskifte fixas till hade sambon bestämt.
Här i skogen har rådjur eller hjortar vandrat, deras spår fanns
överallt i snön.
Igår kvistade vi några träd och tog bort några, för att få bättre yta
för de träd som verkligen frodas och växer.
Sedan drog vi på de trädstammar som skulle hemköras upp på skotersläden.
När jag skulle baxna en trädstam upp på lasset fick jag plötsligt hela
stammen på handen. Men en smäll! I kläm mellan några andra stammar!
Badamm- bara så där! Och det gjorde ont, förskräckligt ont!
Jag skrek och jag svor så att det osade! Precis som om det skulle hjälpa att svära...
men stamman fick jag slutligen på släden, allt medan jag svor och härjade
i den annars så tysta skogen....
Normalt svär jag inte, men ibland brer jag på så spottet yr!
Och igår osade det kring mig! Men stocken tog jag hand om av ren
ilska trots att handen fick sig en ordentlig smäll. Hårt mot hårt...
Överhanden svällde upp på en gång och eftersom någon eller några blodådror
fått stryk färgades hela överhanden blå! Inga fingrar kom i kläm, endast
överhanden. Genast tänkte jag på alla dom som hörde min svada där i skogen,
det lät kanske inte så trevligt. Men, tänkte jag, sambon hade i alla fall hörlurarna
på sig, så han hörde väl inte det värsta.
Skam den som ger sig. Jag jobbade på en stund och sedan tyckte vi att
vi jobbat klart för en söndag. Sambon styrde skotern hemåt och jag
vandrade efter. Jag satte lite snö på min blåa handrygg och nynnade
sakta en tröstande visa för mig själv.... Efter någon timme gjorde handen
inte ont längre, det var endast det blåa (som numera även ändrat färg till rött
och aningens gult och grönt) som avslöjar missödet.
Jag vandrade hemåt och vilken tur jag hade kameran runt halsen, då kunde
jag stanna med jämna mellanrum!
Det är vackert med vitt!
Hellre vitt än blått (om ni förstår....)!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar