Dagen jag sent skall glömma....

Gårdagen började på bästa sätt. Jag njöt av morgonfrukosten, läste 

morgonnyheterna både på papper och digitalt. Jag plockade undan och gick

sedan ut för att måla lite rödfärg på en uthusvägg. Det var halvmulet och inte alltför varmt 

vid väggen där jag stod och målade. Sambon, som äntligen fått semester,

grejade med min bil. En brännare hade gått i framlampan. 

Det var förmiddagsro hos oss. 

Efter maten bestämde jag mig för att åka ut till skogen för att se om 

hjortronen kunde plockas. M kom också med och jag rattade bilen in i skogen

längs en skogsbilväg. Nu var det klarblå himmel och sol  Vi damer hade långbyxor, gummistövlar

och hinkar med oss. Redo för en dag på hjortronmyren alltså!

Jag hittade en perfekt plats att parkera bilen på. Vi steg ur och började klä på

oss långbyxor och stövlar. Greppade våra hinkar. Jag skulle bara låsa bilen först.

Men var fanns bilnyckeln? Jag hade ju nyss stannat bilen, gått max en meter från den och så

var nyckeln borta. Den satt inte i billåset. Inte bredvid ratten där jag alltid brukar

lägga nyckeln. Inte i byxfickorna. Nyckeln fanns ingenstans! Jag hade öppnat bakdörren

för att ta ut stövlarna och så var nyckeln som uppslukad från jordens yta. Vi sökte igenom

hela bilen. Jag fattade ingenting. Och jag kom absolut inte ihåg vad jag hade gjort av nyckeln

efter att jag stannat bilen. Att stanna bilen har jag ju gjort miljontals gånger...men sedan då? 

Vi letade i minst en kvart. Jag tömde ut min handväska minst 

tre gånger, tog ut alla lösa föremål som fanns i bilen.

Så ringde jag sambon: Du får komma ut med reservnyckeln!

Vi gick ut på hjortronmossen och visst fanns det en del hjortron, men inte alls

så mycket som förra året. Vi plockade någon liter vardera, men jag gick hela tiden och

tänkte på den förbaskade nyckeln. Jag kände hur det är att lida av alzheimers. 

Nada uppe i knoppen... Vart hade nyckeln försvunnit? Jag fattade ingenting!

Jag gick till bilen igen och började leta. Sambon kom till undsättning och så var

 vi tre som letade efter den försvunna nyckeln. Vi hittade gamla karameller, pennor och 

skräp som gömt sig i olika skrymslen i bilen, men ingen nyckel. Vi skuffade bilen uppåt längs 

en backe för att se om den fallit på marken där under. Nix, ingen nyckel. Jag klädde av 

mig byxor och tröja, jag vände upp och ned på min väska igen, tog ut alla bilmattor.

Men vad är det här? sa sambon. Och så uppe på biltaket, men fastkilad mot taklisten låg 

bilnyckeln! Då kända jag en så stor lättnad att det blev kramkalas.

Fast en liten baktanke hade jag ju i alla fall haft när jag tog ur bilnyckeln och la den på taket.

Jag skulle klä om för hjortronplockningen och så låsa bilen och sätta nyckeln

i byxorna... nåja lite alzheimer-varning är det ändå!

Väl hemma smakade kaffe utmärkt och sedan rensade jag hjortronen och 

hade en lugn hemmakväll.

Jag hade ställt till det tillräckligt för en dag, tyckte jag.