Vacker solnedgång, solpelare och lodjursspår

 Under gårdagen skingrades molnen och solen kikade fram för en stund. Kölden tilltog. Och jag åkte ut till mina barndomstrakter....

 Klockan hade passerat 3 på eftermiddagen när jag bestämde mig för att vandra ut med kameran. Solen var redan i nedåtgående och himlen färgades vackert gul/orange. Temperaturen låg kring minus 10 grader och det var alldeles vindstilla. En vacker solpelare sträckte sig mot skyn.

Då upptäckte jag en solpelare vid sidan om solen vid horisonten (ja om det nu heter solpelare förstås...). Som en vacker regnbåge eller som ett halo-fenomen. Denna pelare syntes endast några minuter, sedan bleknade den sakta bort....

Jag vandrade ute på slättens vägar och det var alldeles, alldeles tyst. Så tyst att det nästan hördes! Nu började molnen åter samlas från olika håll.

Även mot väster där solen var i nedåtgående började en molnbank dra in.

Det var ack så vackert. Kylan bet i kinderna. Och så var det så tyyysssst.... (Skosulornas knarrade i snön på vägen och störde friden något förstås.)

Ett och annat djurspår upptäckte jag i nysnön. Massor av harar hade skuttat av och an. Ute på en åker hade ett lodjur vandrat (jag vet att det finns lo i skogarna och trots att spåren var lite otydliga tror jag att det är ett lodjursspår).

Nu började himlen färgas rosa och jag vandrade tillbaka.

Jag hann knäppa två vackra solnedgångsfoton innan solen helt hade försvunnit. Sedan gick jag in i barndomshemmet.

Där inne var det också kyligt. Jag drack en kopp värmande te i lampan och ljusets sken och så bestämde jag mig för att åka hemåt.

Jag hamnade mitt i den värsta trafiken längs vägarna och längtade genast till stillheten där ute på slätten.