Häromdagen fotade jag "våra" ringduvor.
Jag säger våra, eftersom detta duvpar återkommer till
oss år efter år. De har haft ett bo i den stora granen bakom
uthusen. Där brukade honan ligga stilla och ruva i flera veckor. Men, men.
Förra våren blev de ofredade av ekorrarna som bor i en holk bredvid,
och då blev de tvungna att söka sig bort. Vi undrade om vårt
duvpar skulle återkomma nu i vår. Men det gjorde de!
Varje kväll hör man deras hooande i kvällningen.
Det känns tryggt att ha dom här nära oss.
Det känns som om våren är som den skall när man
ser båda, eller endast en av dom, sittandes på elledningen.
Se så vackra de är!
Runda och fina.
Undrar om de också känner igen oss?
Det finns ju många andra fåglar runtomkring vår gård också.
Tex massor av sädesärlor.
Duvor har vi gott om...fast det är förståss brevduvor. Sädesärlor, däremot, finns inte alls i den omfattningen. Har jag tur kan jag få se en ensam sädesärla trippa omkring på gräsmattan. Kram
SvaraRaderaFår tacka för trevlig läsning nu igen! Jag har varit helt kass att ta mig tid att vandra runt i Blogglandia på senare tid. Önskar att vi hade ett duvpar här hos oss. När sönerna var i lågstadieåldern hade vi turkduvor med namn som Paloma, Fernando och Bianca. Njut av din vackra omgivning! ♥︎
SvaraRadera