För alltid ett sorgflor över andra maj

Det finns inget mera hoppingivande än härliga vårdagar.

Solen lyser och naturen sträcker på sig efter en vinter i dvala.

Bara ordet "våren" betyder att man ser framåt.

Jag sträcker på mig, tänjer på mig precis som en katt.

Kisar upp mot skyn och går runt i trädgården 

för att upptäcka nya underverk.

Men andra maj är för alltid förknippat med ett sorgflor för mig.

Den andra maj 1993 somnade min mamma in för gott.

Då, precis som nu, mitt i vårens frammarsch.

För några dagar sedan var jag till graven med en knippe

penséer. Det hör till att dessa vårblommor skall finnas 

på graven den andra maj.

Jag gick runt på kyrkogården för att som vanligt hälsa på

 gamla släktingar. Jag gick där bland de stora gamla

stenarna som reser sig likt svampar ur marken.

Här känner jag alltid "historiens vingslag" eller borde jag

säga "livets gång". Det känns bra att gå här, att känna

att man har rötter långt ner i myllan.

Långt ner till tidigare generationer.

Årets penséer är blå/gula och champagne vita.

Där får de blomma som en liten hälsning till min mor och far.

Jag står där och talar tyst med mamma. Hon får höra att

vi har det bra och att jag inte har alltför stora krämpor.

Jag ler lite för mig själv. 

Jag vet att mamma lyssnar, som hon alltid gjort....