Kristinestad - då och nu, del 1.

För någon vecka sedan bjöds det på Öppna Portar i Kristinestad

Det är ett kulturevenemang där stadens gårdar öppnar sina grindar till vackra

trädgårdar och olika aktiviteter. Lite "cittaslow"  i maklig takt, kan man säga.

I många år har jag varit intresserad av att delta i detta evenemang -

och så i år blev det äntligen av. På morgonen åkte vi iväg i regn

och kom hem i solsken....

Kristinestad är idag en trähusidyll med smala gator, vackra gamla trähus och

många prunkande trädgårdar. Staden grundades år 1649 av Per Brahe som var 

generalguvernör för Finland. Drottning Kristina hade utsett Koppö i

Lappfjärds socken till platsen för "een fläck eller liten landtzstad". Först

kallades staden Koppö stad, men gavs namnet Kristinestad år 1651. Per Brahes

maka var grevinnan Kristina Stenbock, så om det är frun eller drottningen som

sedan gav namnet åt staden, det är svårt att veta idag....

Denna stad är en av de få trähusstäder i Norden som inte brunnit, därför är

staden helt unik med sin urgamla stadskärna 

(Röros i Norge är en annan stad som inte heller förstörts av elden). 

Under de femtio första åren hade staden redan uppnått ett blygsamt välstånd,

då Stora Hungersnöden i slutet av 1600-talet kom med sorg och elände, det kan

man läsa om i boken "Österbottens svenska kommuner" tryckt år 1900. Så här står det:

"Ortens domböcker från dessa tider berättar på sitt enkla, man vältaliga språk, om kring-

strövande stora tiggarskaror och ihjälsvultna människor. Från september år 1696 till utgången

av år 1697 afledo i Lappfjärd och Kristinestad, vars invånarantal då torde uppgått till

något över 400, inalles 250 personer. Den följande vintern var ännu hemskare: 

1698-1699 nedgick ensamt i staden de mantalsskrifnas antal från 291 till 208 personer. 

Nära nog en tredjedel af invånarna dukade sålunda i dessa fasans tider under. Men

hungern var icke den enda hemsökelse staden hade att utstå. Så gott som hela dess

handelsflotta - 15 fartyg - gick nämligen de åren förlorad genom skeppsbrott."

Och som det inte var nog med elände under dess år, även stadens kyrka brann ner till grunden.

Trätemplet, byggd år 1659, träffades av blixten och blev till aska. År 1700 reste 

man ett nytt trätempel och denna kyrka står ännu kvar (bilden ovan). 

År 1897 byggde man en ny kyrka i tegel, så den gamla träkyrkan är idag en vacker

klenod, som används främst sommartid då även många besökare hittar hit.

Bredvid den gamla träkyrkan finns en Tullstuga från 1720-talet.

Förr i tiden, medan Finland ännu var en del av Sverige, uppbars en avgift av

alla som kom till staden för att sälja något. I dag används denna tullstuga som sommarbod,

där hantverksprodukter och loppissaker finns till försäljning.

"Knappt hade staden hunnit återhämta sig från dessa motgångar, då "Stora ofredens"

skräckfulla tider ånyo gjorde slut på lugnet. År 1714 bröto de ryska härskarorna 

plundrande och härjande in i Österbotten, och en svallvåg af dem slog även in i 

Kristinestad. År 1712 hade befolkningen härstädes nedgått till 196 personer. Nu flydde

alla, som blott kunde, öfver till Sverige. De vilka ej kunde undkomma till sjöss,

sökte upphinna den norrut retirerande svensk-finska armén; de åter, vilka icke 

hunno undan, gömde sig i Lappfjärds och Närpes skogar. En del vågade dock stanna 

i sina hem, och af dessa fördes 26 - för det mesta kvinnor och barn - i fångenskap

 till Ryssland." Än i dag kan man nästan höra klappret av de ryska hästarnas hovar 

mot de stenbelagda smala gatorna.... Fienden for omilt fram i staden, speciellt mot 

den nyuppförda kyrkan. Den plundrades. Allt tog ryssarna, till och med fönstren.

Dessutom fick de med sig ett speciellt byte, en stor brännvinspanna, som förvarades 

i kyrkan såsom pant för ett lån på 100 daler i riksmynt av en kyrkomedlem.

"En stor del av kyrkans tillhörigheter ävensom stadens arkiv hade man likväl

lyckats rädda över till Stockholm. Där blev kyrkoegendomen emellertid tillgripen av

Kristinestads borgmästare, Johan Matlien, som pantsatte den för 500 daler.

Den återficks aldrig", kan man läsa i min gamla bok.

Bilderna ovan från skeppsredare Krepelins hus byggd år 1812. I dag finns hotell

i den gula byggnaden.

"De goda Kristinestadsborna tyckas i början af stadens tillvaro hava varit

något knussliga mot sina själasörjare" kan man läsa. Kapellanen Lars Rivelius hade

vid en sammankomst med präster bett prosten i Närpes att "för Guds skull släppa

honom och skilja honom från staden". Han ville hellre ha ett öde hemman i

Lappfjärd och där försörja sig själv, men i Kristinestad kunde han inte få mat och kläder.

Han hade också sagt att han "ej får så mycket av borgerskapet, att han kan köpa

sig ett par handskar"-.

Inte nog med krig, svält och massor av elände. I slutet av 1600-talet var också
häxprocessens tidevarv. År 1697 blev en kvinna vid namn Brita Larsdotter anklagad
av borgmästare Johan Hanssons hustru för att genom trolldom ha bragt
sjukdom över hennes familj och "efter framställd bevisning dömd till döden, afrättad
och å båle bränd". Men vilka hemska tider!
Fotona ovan har inget med vaken elände eller häxprocesser att göra.
Det rosa huset, med den vackra verandan, är byggt år 1850.

Efter Kristinestads knaggliga början kan man kanske säga att staden gick den
blomstrande framtiden till mötes när man år 1789 erhöll egen stapelfrihet.
(Först tillsammans med Vasa stapelfrihet via Kaskö hamn redan år 1765).
Nu kunde stadens borgare fritt exportera varor. Nu blev Kristinestad en sjöfartsstad,
men mera om detta i del 2. Se även här.