För några dagar sedan ordnades begravning för en av mina närmaste vänner. En barndomsvän, skolkamrat, ungdomsvän... ja, en vän igenom hela livet. Hon var min kusin och hon var som en syster för mig. Vi som båda har varit ensambarn har ändå alltid känt att vi ändå har varandra, vi har funnits där när det har behövts.
Nu finns hon inte längre.
Cancern kunde man inte längre stoppa och de sista veckorna låg hon på närsjukhuset. Vi var många som hälsade på henne. Trots sjukdomen var hon alltid lika tacksam och vänlig. Hon visste vad som låg framför. Och jag visste. Sista gången vi sågs bad jag henne hälsa till alla dom som gått före oss...
Vid begravningen i kyrkan var anhöriga, släktingar och vänner samlade. Det var många som ville hedra hennes minne.
Sommardagen var vacker när hon fördes till den sista vilan. Efteråt blev det en minnesstund i församlingshemmet.
När allt var över gick jag ensam ner till gravplatsen. Där låg hon nu under ett hav av vackra blommor och med vår barndomskyrka i bakgrunden. Där stannade hennes resa genom livet och det var dags för mig att ta farväl....
Någonstans inom oss är vi ändå tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar