Häromkvällen var det vackert aprilväder (inte grått och snöfall som idag) och i solnedgången gick jag till skogs för att om möjligt kolla in skogens djur. Kanske en och annan hare eller något rådjur skulle komma fram till den skogsglänta där jag stod alldeles stilla...
Föst kom en kråka inflygande och satte sig i den högsta grantoppen. Den satt tyst och spejade.
Sedan flög den vidare till nästa gran och satte sig på en gren längre ned. Kraa-kraa. Nu gav den lite ljud ifrån sig, men satt sedan tyst och hoppade lite fram och åter på grenen. Jag stod alldeles stilla bredvid några buskar och kollade omgivningen jag också. Det hördes ett ljud från skogen som om någon hade klivit på ett snötäcke som inte höll...
Kråkan flög upp till den bästa utkiksplatsen igen. Där satt den tyst och spejade.
Nu hade solen gått ned bakom skogens toppar. Jag stod fortfarande tyst. Väntade. Inget hördes. Inte ens kråkan kraxade. Vi njöt alla av kvällens tystnad.
Så kom två småfåglar inflygande. Den ena satte sig i en björk och den andra i granen bredvid. De vände ryggen mot mig och i kvällssolen kunde jag inte bestämma fågelarten. Dom såg inte speciellt svältfödda ut... kvittrade något till varandra...
Så flög dom vidare tillsammans. Kråkan satt tyst kvar. Jag hörde ännu ett brak inifrån storskogen, kanske en gren som knäcktes. Sedan allt tyst. Länge. Där stod jag och lät ögonen svepa över den lilla skogsgläntan. Inget hände.
Så hörde jag ett djur som skrek långt borta mot sydväst. Det kanske var en räv eller en vårrusig rådjursbock. Men plötsligt kom jag att tänka på vargen... Vargen! Tänk om en varg strök omkring i skogen och hade blivit hungrig... Vad var klockan egentligen? Jag grävde i jackfickan, men jag hade ingen telefon med mig... och ingen visste var i skogen jag fanns... Nu kändes det plötsligt inte lika trevligt att stå där alldeles tyst med kameran. Alldeles ensam. Jag hade ju inga ögon i ryggen, tänk om... Två minuter gick och så vände jag mig för att vandra hemåt.
Det känns inte bra att vargar stryker omkring i våra skogar. Såhär på vårvintern söker ungvargarna nya revir och de kommer nära bebyggelse. Under gårdagen kunde vi läsa i lokaltidningen om flera vargar som sprungit omkring och även följt efter människor och djur i stadens förorter. I min barndom har det inte funnits vargar i våra skogar, men numera finns orädda vargar även här i våra nejder. Vargar som inte är rädda för människor och som inte får jagas. Det känns otryggt att det finns orädda vargar så nära bebyggelse, alldeles för nära mig!
Jag kände mig trygg när jag kom ut på slätten och såg långt både till höger och vänster. Ibland vände jag på huvudet för att kolla att ingen följde med mig från skogen... Lite synd var det att jag inte hade kunnat hålla ut där i skogsgläntan, kanske det var ett rådjur eller en älg eller en räv som knäckte den där grenen... Nåja, det får jag väl aldrig veta. Jag kunde i alla fall konstatera att ännu hade ingen intagit holken uppe under taket på den gamla ladan. Ännu är det långt till vår....
Idag är det snöigt och våren känns långt borta. Undrar var kråkan och småfåglarna håller hus idag? Och vargarna...? Fast deras fotspår syns kanske i nysnön....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar