Veckoslutet var soligt och vårvarmt.
Okej, det blåste rätt mycket och i vinden var det rätt kyligt,
men att sitta i lä och kisa mot solen det var minsann en höjdare!
Både lördagen och söndagen bjöd på pangväder.
Ännu har vintern inte släppt sitt grepp om oss här uppe i norr, men
både solens strålar och vindens kraft tärde på snöhögarna under veckoslutet.
I går flödade marssolen in igenom fönstren och det var ett saligt vårväder.
Äntligen! Jag beslöt mig för en långpromenad ut på slätten,
nåja åtminstone skulle jag hämta in björkris för att sätta i en vas....
och riset det kom med mig hem som ni ser...
En sann vårbild är väl vårmjuka grusvägar? Nu har snön smält så pass mycket
att vägen är helt bar och ute på slätten börjar snön också smälta till stora vattenpölar.
De stora asfalterade vägarna har varit snöfria i flera dagar, men
vår lilla gårdsväg den har tills detta veckoslut delvis varit snötäckt.
Tofsviporna har kommit till sina häckningsplatser. Nästan exakt på samma
plats där de brukar bygga sina bon och föda upp sina ungar, där har dom
åter infunnit sig för att syna in sina välbeprövade sommaromgivningar.
Ute på slätten hördes tranornas trumpetande och en stor flock med
vita snösparvar flög fram och åter tillsammans med tofsviporna.
Våren var ljus och ljudlig i går!
På lördagskvällen träffades vi fem barndomsvänner över en bit mat
och under trevligt pladder hemma hos A och J.
Ännu klockan 6 flödade marssolen in genom deras köksfönster när
vi satte oss till bords för att mumsa på olika pajer och en fräsch sallad.
Efteråt vankades en god creme brulee. Här står J och bränner turkisk peber
till ett brunt täcke och sedan trollade A fram stora, röda hallon
för att få till en fin dekoration.
Där satt vi runt köksbordet och lät oss väl smaka medan solen sänkte sig
och kvällsmörkret tog över (och grannens kanin kom skuttande i hopp
om att få en bit hårt knäckebröd eller några salladsblad....).
Mätta och belåtna fortsatte vi vår kväll uppkrupna i den sköna soffan
och i de pösiga fåtöljerna med sköna fotpallar.
På något vis tycker jag det är helt fantastiskt att vi "flickor"
efter alla dessa år har så fin gemenskap. När vi pratar barndoms- och
ungdomsminnen då behövs inga extra förklaringar, vi vet alla hur det var
och hur det kändes (fast vissa minns ju mer än andra.... eller så minns vi olika saker).
Vi avhandlar våra liv och våra livsöden, som ibland skett på så långa avstånd
ifrån varandra att det är ofattbart att vi ändå till sist har hittat tillbaka till
vårt sätt att numera umgås. Det känns som om vår grupp är livet.
Lite som att meningen med livet är att bli äldre och att vara
tillsammans med vänner från barndomen....
Tack för en trevlig kväll, tjejer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar