torsdag 11 augusti 2016

Historiskt i Storkyro och kaffe i Kärklax

När vi hade besök av Stockholmarna beslöt vi göra en liten
rundtur i grannkommunerna. Jag som är intresserad av historia 
tyckte vi kunde åka via Storkyro, för dit hade dom inte varit förut.


Vi körde längs många små krokiga vägar och kom så fram till Storkyro gamla kyrka.
Dom där små och krokiga vägarna åkte vi bara för att det är lite mysigt
(och inte för att våra gäster skall bli helt "bortsnurrade" ....)
Storkyro gamla kyrka är den mest betydelsefulla sevärdheten, historiskt sett,
i hela södra Österbotten. Den står mitt i landskapets äldsta bebyggelse.


Traditionen vet berätta att det på denna plats invid Kyro älv har
funnits en mindre kyrka av trä. Man har talat om årtalet 1304
som byggnadsår, men kyrkan kan också ha kommit till i slutet av 1200-talet.
I början av 1500-talet byggdes kyrkan om i sten.  Kyrkorummet, som är av gråsten,
är enligt traditionen byggd omkring den gamla träkyrkan.


Här en närbild av det vackra renoverade taket.
Att bygga en så stor byggnad på 1500-talet måste med dåtida medel
 ha varit ett jättearbete.
 

Inne i kyrkan fascineras man av väggmålningarna, de är också den mest
betydelsefulla sevärdheten i kyrkan. På 1560-talet lät Kyros storfurste,
kyrkoherde Jacop Geet, måla dessa bilder på egen bekostnad. Väggmålningarna 
innehåller 114 bilder i tre rader. Väggmålningarna har svensk text.  Predikstolen 
är från nyare datum (1770-talet) och där är texten på finska.


År 1666 lät Storkyros dåvarande kyrkoherde, antingen på grund av renlärighet eller
därför att han ansåg målningarna för primitiva, belägga dem med kalkvatten.
Kyrkan fick vita innerväggar och så glömdes väggmålningarna bort i över tvåhundra år. 
De uppdagades från gamla dokument och togs åter fram år 1885.


Bak i kyrkan, på den vänstra gaveln, finns en staty av S:t Göran och draken.


Storkyro gamla kyrka har upplevt mångahanda skeden. Invid kyrkväggen 
höll klubbekrigarna sina rådplägningar och i närheten av kyrkan har hållits 
Henriks-och Lars marknader som har samlat folk ända från Åbo och Stockholm.
Numera ordnas Storkyro 1700-talsmarknad invid kyrkan andra helgen i augusti.
Årets marknad hålls nu till veckoslutet, den 12-14 augusti.


Nu fortsatte vi vår bilfärd och denna gång blev det endast en liten 
tur för vi stannade till vid Napo slagfält.
 (Byn heter Napue på finska, Napo på svenska och Lappola på ryska). 
Här i Napo utkämpades det ett blodigt slag en kall vinterdag den 19 februari 1714,
det var det sista stora fältslaget i det s.k. Nordiska Kriget (1700-1721).
Året innan hade ryssarna intagit stora delar av Finland och nu var
ryssarna på väg att landsätta trupper till det egentliga Sverige. Men först skulle hela
Finland tas och i och med det förödande slaget i Napo/Storkyro fick
Ryssland kontrollen över huvuddelen av Finland.


Den svenske generalen Carl Gustaf Armfelt hade fått befälet över
trupperna i Finland i augusti 1713. Hans föregångare hade lämnat över en
tom krigskassa och ett tomt proviantförråd. Finland lämnades att
försvara sig på egen hand efter bästa förmåga, eftersom armén
höll på att upplösas pga matbrist. 


Den ryska hären var på väg mot Vasa, där Armfeldts styrkor befann sig. Då
beslöt den finska hären möta ryssarna. In kallades stridsdugliga män
från kommunerna omkring Storkyro. Många av mina avlägsna släktingar deltog
i detta slag, de flesta försedda med påkar och liar utan minsta krigsskolning.
Och så den kalla vinterdagen 19 februari blev det ett slag i Napo.
Krigslyckan svängde, än till den enas favör än till den andres.
Ryssarna var överlägsna i antal och vann till sist slaget.
Slaget varade i ca 2 timmar och ca 4.5oo män stupade i striden.
Efter slaget ödelade ryssarna Storkyro, endast den gamla kyrkan,
som vi just besökt, blev kvar som stall åt kosackernas hästar.
Huvaligen! Ännu i dag går kalla kårar längs ryggraden....
Till minnet av slaget vid Napo släpptes i Ryssland en särskild medalj och
här i Finland minns man tiden som början på den Stora Ofreden....


Vi skakade av oss krigsolusten och åkte vidare på vår upptäcktsfärd i Storkyro.
Nu styrde vi färden till Orisberg. År 1676 grundades ett järnbruk i Orisberg och orten
blev ett brukssamhälle. Idag finns den vackra gamla herrgården kvar och även
brukskyrkan från mitten av 1800-talet.


Här vid den vita klockstapeln nere vid sjön förlovade sig vår
världsberömde tonsättare Jean Sibelius med sin Aino. Här i Orisberg
gick vår nationalskald Zakarias Topelius i skriftskola och här har f.d.
presidenten Urho Kekkonen jagat.
Vi däremot gick runt och plockade kantareller i Orisberg. Jo det var
så att dom lyste så gula att vi bara måste plocka ....


Från Storkyro styrde vi vidare till Vörå, där hälsade vi på några släktingar
och handlade lite garn innan vi styrde vidare mot Riksväg 8.
I Kärklax, Maxmo kände vi hur kaffetanden började värka, så vi stannade
till vid Klemetsgårdarna för en liten paus.


Klemetsgårdarna är idag museum och café. De tre röda gårdarna, som står på
rad uppe på Klemetsbacken, är uppbyggda på 1700-talet och har fram till 1970-talet
fungerat som tre separata jordbruk. Numera driver Maxmo hembygdsförening
verksamheten i gårdarna. Man kan gå runt i husen och upptäcka massor av
intressanta saker. Här hittade jag lite nostalgi i form av en gammal symaskin och
en mängd damhattar bredvid en gammal kakelugn.


Här inne i caféet går inredningen helt i gammal stil. I det gamla skåpet
samsas gamla kaffeburkar med kaffekoppar som används i serveringen.


Vi damer beställde varsin sötsak till kaffet medan karlarna
tog lite saltmat. Vi tog med oss kaffet ut i solen.


Efter kaffet åkte vi en sväng via Maxmo kyrka och dessutom hann vi
hälsa på några andra Stockholmare som här bebor en stuga sommartid.
Väl hemma tyckte vi att vi upplevt massor denna dag, inte minst den
vackra naturen med slätter, böljande gula sädesfält och röda stugor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar