Finns det några snälla barn här?

Det bultar på dörren .... och mitt hjärta tar ett extra skutt.

Nu, nu.... äntligen är stunden inne som jag väntat på hela långa året.

In i stugan träder julgubben, pustande och stånkande. Han har en 

stor säck som han släpar på. Spännande! Jag och mina kusiner skärper

till oss, nu sitter vi som små ljus och väntar på våra julklappar. Hela senhösten 

har vi fått höra att vi skall uppföra oss - om det skall bli

några klappar,,,, smånissarna har kollat att vi varit snälla.,,,

Och vi vill ju alla ha massor av klappar, så jag tror

att vi alla har försökt vårt bästa.....

Och så frågar julgubben med sin djupa stämma:

"Finns det några snälla barn här?" 

"Jo!" svarar våra föräldrar och vi barn kan andas ut....

smånissarna har säkert berättat att vi uppfört oss och varit snälla

....för det mesta. Det blir nog klappar i år också....

Så väl jag minns mina barndoms julaftnar, som vi alltid

firade tillsammans med med två av mina farbröder med familjer.

Jag var yngst av oss kusiner och jag var den som längst trodde

på tomten. Fast visst hade dom äldre kusinerna sagt att tomten inte finns, men det

ville jag ju inte tro,,,. Han måste ju finnas - för hur skulle jag annars få några klappar?

Men så en julafton kom det två julgubbar och när vi

dansade ringlekarna kände jag att det var farbror J som kramade min hand och hade

han inte J:s stövlar också - fast han såg ju precis ut som tomten....

I dag när jag var ute på min runda såg jag plötsligt en röd luva.

Var det månne smånissarna som spionerade?

Överallt bland träden syntes deras röda luvor....

Hur i all världen kan det komma sig?

Jo, det måste ju vara mig dom spionerar på,,,,

Nu gäller det att vara extra snäll. Kan ju inte vara så svårt.

Eller kan det?

Jag fortsätter längs våta vägar.

 Nu önskar jag er alla en trevlig helg

 och hoppas att alla är snälla (smånissarna är ju i farten så här års...)!