Tacksam, tro inget annat....

I dag hade jag tänkt promenera en av de

långa rundorna. Jag började med låååånga steg...

och kunde inte låta bli att gapskratta (dock tyst för mig själv,så att ingen

behövde undra) när jag såg mina lååånga ben.... 

En giraff på promenad, liksom.

Det tog inte lång stund innan stegen blev kortare. 

Jag gick långsammare och långsammare. Nä, tänkte jag, det blir en dag 

enligt det kortare formuläret i dag. Igen. 

(Tur jag kan stanna emellanåt - och fotografera....)

Tyvärr har jag inte formen på topp just nu. Det är som om orken

tryter och jag blir bara så trött. Fast trött, inte riktigt det heller.

Jag saknar snarare kraft. Huvudet säger något helt annat än kroppen.

Kraften är liksom bortblåst (och det är oerhört frustrerande....)

Jag känner mig som en halvdan laduvägg. Omålad. Dock stabil.

Med ena foten på marken och den andra uppe i det blå.

Lite ensam i en virvlande värld. Och så utan ork på det då.

Nu är klockan tre på eftermiddagen och ute faller skymningen, dagarna

blir kortare för var dag. I helgen satte jag upp mina röda köksgardiner 

och de passar ju perfekt till min vackra amaryllis.

Så visst känner jag mig tacksam, tro inget annat.