Vi går upp till ormstället

Så härliga vårdagar vi haft de senaste dagarna!

Sol från klarblå himmel och dessutom riktigt varmt (åtminstone där 

vinden inte har ställt till det...). För någon dag sedan bestämde sig

sambon för att gå upp till "ormstället" och jag blev hans följeslagare. Ormstället

är en brant stenig backe i skogen, där solen ligger på hela dagarna. Där mellan stenarna 

brukar huggormar och snokar övervintra. När våren kommer och snön smälter

brukar ormarna komma fram och ligga och sola sig på stenarna. 

De tankar värme. "Vi är lite sent ute" sa sambon. Han trodde att de flesta

ormarna redan hade sökte sig ut i naturen. Men vi travade upp till

skogen och stenbacken.

Så här på våren är det ju fågelsång dagen lång. Gulsparvarna är ju inte så

rådda av sig, så jag kom ganska nära den här gynnaren när den höll konsert.

Ute på en åker fanns några svanar. När vi närmade oss flög två stycken sin kos,

men de tre andra höll oss under uppsikt...

Svanarna är stora vackra fåglar som så här på våren flyttar, vissa flyttar 

längre norrut medan vissa stannar  här på våra breddgrader.  

Så kom vi då till den steniga backen i skogen. Vigt hoppade sambon från sten till sten

och spände blicken i allt som kunde föreställa en orm. 

"Här ligger en i fjolårsgräset" upplyste han mig till slut. Jo, där låg en stor orm.

Alldeles orörlig i gräset. Jag langade över kameran och han knäppte några foton.

Det var en snok, som såg mycket vissen ut. Vi kunde inte se var huvudet fanns.

"Är den död?" undrade jag.

Sambon hittade en käpp och petade i ormen.

Och då blev det fart på den stora bjässen. som snabbt ringlade in 

mellan några stenar... Huuuj! Hjärtat upp i halsgropen!

Vi såg inga andra ormar, så vi gick därifrån.

 

Väl hemma igen såg vi att "vårt" duvpar satt på vägbelysningskabeln. Så roligt att

våra duvor är tillbaka igen, för de kuttrar så härligt på kvällarna.

Ljudet hörs lång väg och ljudet är så rogivande.