Att ta hand om

Det är inte lätt att ta hand om min barndoms trädgård,

den som finns vid mitt barndomshem. I hemmet bor ingen längre, men det

är där som mina drömmars trädgård finns. Varje vår försöker jag reda upp

i rabatterna som min mamma (och jag) tog hand om  i massor av år.

Där vi ödslade massor av kärlek och där vi fick massor av kärlek tillbaka.

De rabatter som numera blir mer och mer vildvuxna. De liksom börjar

leva sina egna liv, trots att de är fyllda av tåliga blommor som 

spirar upp ur jorden efter varje vinter.

Det var mamma och jag som pysslade i trädgården, min pappa kunde

endast på sin höjd gå runt och dofta på blommorna.  Men det fanns en växt

som han hade planterat in i trädgården och den var han mäkta stolt över. 

Tibasten, busken som blommar på bar kvist. 

 Numera finns det tibastar lite var stans i trädgården.....

Det är likadant med blåsipporna. De växer inte i rabatten, dit jag en gång

har planterat dom. Nej, numera finns de lite var stans i gräsmattan.

Här blommar de så vackert bredvid ett dike mot skogen.

Inne mellan träden har blåsipporna fått en intensivt blå färg.

Efter veckor med kyligt väder har äntligen knopparna slagit ut och

idag kunde jag gå runt och njuta av färgprakten.

Till och med vitsipporna hade slagit ut sina vita kronblad i det varma vädret.

Snart lyser det alldeles vitt vid häggen där vitsipporna bildar en matta...

Ännu blommar ingenting i blomrabatterna vid barndomshemmet, det som

blommar växer i gräsmattan. De vårlökar vi hade i rabatten har blivit för gamla,

men under ett prydnadsträd såg jag narcissernas blad och knoppar.

Tänk att det ändå finns så mycket växtkraft i en gammal trädgård.