Ett uselt potatisår

Jag och svärmor har gräftat upp potatisen de senaste dagarna.

Vi har svettats med böjda ryggar och varsin gräfta i händerna.

Det är inget litet potatisland vi har, för det brukar ju gå

så enkelt att sätta potatis med maskin på våren. Det här kan vi

sätta och det här... ni skall veta vi är som hölmöläborna...

Och så kommer vi till hösten och potatisen skall upp ur landet.

Då brukar det inte vara lika roligt. Vi har ingen maskin som
tar upp potatisen....

Vi har hållit på i tre dagar.

Några timmar åt gången, sedan tar vi paus. 

Kaffepaus. Hämta posten paus. Matpaus.

Jag skyller på att jag måste jobba lite, har ju en artikel som skall

insändas till en tidning... Sedan ut i det varma potatislandet igen.

Aldrig tidigare har vi fått så dåligt med potatis som detta år.

Vi har lerjord, inte minsta tillstymmelse till sandjord som potatis

trivs med. Nej, lerjord har vi. 

Vi går där med våra böjda ryggar och skyller på sommarens väder.

Försommaren var regnig och så kom torkan. Jorden blev till cement.

Guud, så vi har hackat i cementen dessa dagar.

Inte har potatisen växt särskilt bra i cementen heller.

Nåja, lerjorden då. Det blev ett uselt potatisår i år.

Visst har vi burit hem massor av lådor med potatis, men inte

alls lika mycket som tidigare år. 

Trots att det endast går åt några dagar per år att få upp den

egna potatisen, så känns dom där dagarna, timmarna jobbiga.

Men vi har i alla fall egen ekologiskt odlad potatis!

(Bara ond rygg och ett par blåsor i händerna).