onsdag 16 januari 2019

Skor med isdubbar, sparkstötting och urtvättad reflexväst

"Long time, no see" som det stod att läsa i en boken,
nu är det jag som får lov att använda uttrycket....
Men... här knallar livet vidare. 
Ibland med en rasande fart och ibland alldeles 
perfekt långsamt. De senaste dagarna har livet gått i ett makligt tempo.
Det är kanske det som kalla vardagen, förresten.
Jag har städat ut julen, jag har besökt tandläkaren, jag har varit uppslukad 
av Elena Ferrante:s böcker och jag har blivit ett år äldre.


 För att få till en solskensbild måste jag kolla några dagar tillbaks, för det
är ju så mycket gråtrist väder just nu. Och jag som vill vara positiv och visa
solskensfoton.... Men där runt julens mellandagar då hade vi sol...
(Ok, idag hade vi ett skönt halvmulet väder, minus 5 och ingen vind. 
Så egentligen, varför klaga?)


I början av veckan fick vi lite snö.
 I går morse måste jag in till staden för att jag hade en tandläkartid. 
Det blev till att köra längs stadens gator för att hitta en parkeringsplats
som inte var helt igensnöad. Av princip tycker jag dessutom att man inte skall betala 
dyrt för att ställa bilen - ja, helst helt gratis förstås - så jag hamnar alltid en bit utanför
 själva innerstaden. Så där fick jag vandra, nej snarare stylta mig fram, längs trottoarerna
för att komma fram till huset med tandläkarmottagningen. Det var lös snö på
isiga trottoarer där ett och annat sandkorn försökte ge trygghet.  Och jag hade inte
mina isdubbade skor på fötterna (en annan ville ju vara fin inne hos tandläkaren....). 
Vilket elände! Jag gick och bannade stadens gator och trottoarer hela vägen!
Tänk, jag som bott och jobbat halva mitt yrkesverksamma liv i olika städer, 
jag avskyr numera att behöva åka in till staden!
Nej, tacka vet jag att få bo på landet!
Skor med isdubbar, sparkstötting och urtvättad reflexväst skall det vara!
Gärna går jag mitt på vägen också. För det kommer ju så sällan bilar längs 
de små vägar jag rör mig på och ytterst sällan är det andra fotgängare 
som man faktiskt måste ta hänsyn till!


Det är så perfekt att bo på landet.
 Och perfekt att bli äldre också, knappt så att jag själv ens märker 
att jag blivit äldre. Dagarna är ju lika - men det är så
spännande att gå in i en ny era!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar