Vårvinterdagar - med biverkningar

 Denna vecka har börjat med härliga vårvinterkänslor! Natten mot idag (måndag) var kall - riktigt kall, men när solen klev upp och när den fortsatte flöda då har det blivit så mycket behagligare! Så varmt att vi har plusgrader även i skuggan! För att inte tala om hur varmt det var inne i växthuset...! Och gårdagens kalla nordanvind den är som bortblåst.

För två dagar sedan inföll vårdagjämningen, nu  har dagen blivit längre än natten. Och dagens ljusa timmar dom blir bara fler och fler för var dag som går! Det är det här vi längtat till, vi som längtar till vårens ljusa tider!

Men ännu har vi vinter.

Det är nu vi vill njuta av fantastiska vårvinterdagar!

När solen värmer. När snö och is börjar smälta. När fåglarna börjar sjunga i trädkronorna. Och när våra ankor börjar känna vårpirret (och förhoppningsvis börjar dom två nya fröknarna lägga stora fina ankägg..).

Ännu täcker isen och snön hela vår gårdsplan - fast det är nu de första sandkornen börjar synas i söderläget.

Det härligaste av allt är ändå att det kommer att vara ännu varmare i morgon!

 De senaste dagarna har det varit si-så-där hemma hos oss. Jag fick ju min första coronavaccindos i torsdags och efter att ha mått som en prinsessa det första halva dygnet började jag känna av biverkningarna så småningom... I nästan ett dygn hade jag ca 40 graders feber, jag spydde mest hela tiden, blev flunssig och fick svårt att andas. När den första ampra fasen var över fick jag ont i armen och i bröstet, med bara lätt feberstegring. (Inte minsta lilla blodpropp, ännu)! Skall tilläggas att dessa alla symptom också hör till min inflammationssjukdom, så jag är rätt luttrad. Jag kan också avslöja  att jag inte är det minsta rädd för att ta spruta nr 2. Vi måste bara fixa denna corona-pandemi! 

Och sambon som fick sin vaccindos samtidigt som jag fick min, han hade enbart haft lite ont i armen där nålen hade stuckits in.... Så det här med vaccinet och det här med coronan, det är tydligen väldigt individuellt!

Men nu ni! Nu kör vi vårvinterveckan! 

Nu kan snön och isen börja smälta! Lite vårputsning, tack!

Första dosen

 Idag har både jag och sambon fått den första dosen av corona-vaccin, vi tillhör båda en riskgrupp. Det kändes bra att vi äntligen har kommit så här långt gällande corona-pandemin. Äntligen vaccin, säger då jag! Viruset sprids i ökad takt i södra delarna av vårt land, tack och lov har smittspridningen lugnat ner sig något här i vårt sjukvårdsdistrikt  (dock ökat till 6 nya fall idag).

Jag läste just i tidningen att 14% av finländarna redan har fått (åtminstone) sin första vaccindos. Personer i riskgrupper har fått det omdiskuterade Astra Zeneca-vaccinet. Jag måste tillstå att jag inte har varit det minsta orolig, trots att många länder har pausat just detta vaccin. Visst, jag kan få blodpropp av vaccinet (en chans på 1.000.000) men jag kan också få blodpropp om jag skulle drabbas av viruset (en chans på 1.000), så det är en vaccinationschans jag tar för både mig själv och för alla mina medmänniskor!

Jag kände absolut ingenting när jag fick min spruta i armen, jag såg att sköterskan sprutade in vätskan - men inte ens sticket kände jag! Jag vet att jag har jättehög smärtgräns - på gott och ont det också. Vi fick lov att sitta i 15 minuter och vila oss efter sprutan ifall vi skulle få några akuta biverkningar. Men inget. Och nu flera timmar efteråt känns det fortfarande lugnt. Inte ens ont i armen. Jag lovar meddela om jag får symptom efteråt, enligt informationen vi fick kunde man få några av följande allmänna symtom: huvudvärk, led- och muskelsmärta, feber, frossa, trötthet eller illamående. 

Dags för dos nummer 2 är inplanerad i början av juni månad. Så ännu får vi lov att följa alla försiktighetsdirektiv. Och gärna för mig. Jag har det bra även i våra karantänsliknande förhållanden.

Vår första vaccindos firade vi med kaffe och princess-bakelse här hemma. Nej, nu kör vi resten av torsdagen! 😃

Koira-Maija, del 3

 Majs och Simon fick fem barn, fyra flickor (Greta, Anna, Beata och Maria-Lisa) samt sonen Herman. Så här skriver Lilli Forss-Nordström: "Enda sonen var vacker och välväxt. Honom älskade Josskarhu-mor vanvettigt. Lika sträng som hon var mot döttrarna, lika mild och efterlåten var hon mot sonen. Han växte upp utan aga och tuktan och gjorde ständigt vad han ville. Han blev en slarver och en odugling. Och Majs insåg för sent att hon brukat olämpligt medel." 

Majs var sträng med sina döttrar, hon bestämde vad de fick göra och vad de inte fick göra. De som bröt mot hennes regler tuktade hon. Det var hon som bestämde vem dom skulle gifta sig med. "Hon bröt med hårda fingrar, och till synes känslolös, isär det som hon anade var dem till skada. De blevo alla dugliga och dygdiga människor, ehuru livet gav dem mera lidande och kamp än lugn och glädje."

Majs och Simon hade slitit och arbetat och de hade blivit storbönder med flera hemman. Majs skänkte barnen varsitt hemman när de gifte sig. Också sonen fick ett hemman och han hade kunnat vara den rikaste och förnämsta bonden i socknen - men han förskingrade sitt arv och måste sälja sin gård till en av mågarna.... 

Majs grämde sig över sonens förfall. Och så en dag fick hon uppleva den bittraste stunden i sitt liv. Sonen hade i sin vildhet slagit henne och hon måste tala strängt till honom. "Hon dolde icke skammen, utan lät sätta sonen i häkte i staden, fastän hon insåg att det var för sent att börja uppfostra."

Majs ord betydde mycket i hela hennes omgivning, i byn och i socknen. Man lyssnade gärna till hennes tal och "mången myndig karl tog råd av henne." Hon var en kraftkvinna stark i både vilja och handling. Hon kunde vara våldsam men hon ägde också mycket godhet och kärlek. 

När Majs blev gammal flyttade hon in hos en av sina döttrar. Hon lät göra en vacker likkista med prydligt svarvade fötter. Ibland gick hon för att titta på kistan och väntade på stunden när hon skulle återse sin Simon. Majs dog sjuttiotvå år gammal år 1859 (27 år efter att Simon lämnat detta jordelivet).

Så var berättelsen om Maria som kallades Majs och som har gått till historien under namnet Koira-Maija. Hon som hade hundarna Blixt och Dunder som värmde i sängen efter Simons död. När drängarna bråkade skrek hon: Ut Blixt och Dunder! och hundarna flög iväg. När hon skulle ut bland folk stängde hon in hundarna i huset för att de inte skulle anmäla om hennes ankomst... Även efter hundarnas död drog Majs nytta av dem, då lät hon sy vinterkläder åt barnen av hundarnas pälsar. Kanske det är därför vi kallar denna märkliga, mäktiga kvinna för Koira-Maija.

 Vet du fler historier om Koira-Maija, vänligen hör gärna av dig på min e-post: gronanemone(at)gmail.com!

Koira-Maija, del 2

 Majs hade kommit vandrande till vår by och fått arbete som piga i en av bondgårdarna, hon var fattig men hade en okuvlig tro på framtiden. På andra sidan ån bodde Simon Josskarhu, tycke uppstod mellan de tu och snart var de gifta. Simon var äldsta sonen bland 8 syskon (4 barn hade dessutom dött som spädbarn) och det var han som hade tagit över gården efter att hans föräldrar hade dött i rätt unga år. Det var fattigt hos Josskarhu, den första tiden måste Majs och Simon sova under det stora fällbordet när höstregnet öste ner. Men till vintern spände de för häst och släde och åkte till skogen för att köra hem timmerstockar till en ny stuga. 

"Simon var en försynt och stillsam man men precis lika ihärdig som hans hustru. Om nätterna målade han, slöjdade slädar och seldon och snidade dörrar åt grannarna. Om dagarna arbetade han på sitt hemman. Och hustrun stod vid hans sida kraftig och klok. Åren gav dem välstånd och pengar."

 

Lilli Forss-Nordström  fortsatte berättandet: " Åren gingo, hemmanet förstorades, rikedomen växte. Men aldrig kunde någon säga om Josskaro-Majs att hon med girig hand höll om pengapungen. Alltid var hon färdig att stå till tjänst om det gällde. Och hon blev fyllig och väldig och regerade med kraft i sitt hus."

 

År 1832, dagen före nyårsafton kom Simon och drängen hem från skogsarbetet och väl inne på gårdstunet ropade han på Majs: ".Majs, Majs kom ut! Efter en stund kom hon ut på trappan med en brinnande pärta i handen. -Va fan fejlar de, skrek hon buttert. -Sätt på rakvatten, bad Simon. Jag är sjuk. 

Majs gick in. När Simon var färdig med hästen, trädde han in i stugan, satte sig framför bordet och rakade sig omsorgsfullt. Efter det han rakat sig, lade han sig tyst på sängen. En stund senare var han död."

 

 Majs plågades av de hårda orden hon ropat åt Simon, han som betytt mest för henne av alla människor på hela jorden. Men livet måste gå vidare. Nu var det Majs som blev husbonden på Josskarhu. Efter Simons död blev Majs hårdare, kärvare. Nu styrde hon sin gård med järnhand. Hon satte skräck i sina fem finndrängar. Det sägs att hon hade 11 hästar, en massa svin och ladugården full med kor. 

 

 

Det berättas att i byn har funnits en stor brännvinsfabrik under åren 1878-1897, dvs efter Majs död (det berättas att kvinnorna i byn i glädjetårar hade tackat Gud för att hela bränneriet brann ner - och aldrig skulle det byggas upp igen). 

Men före fabrikstiden hade även Majs på ålderns höst haft mindre brännerier på alla sina sex hemman. På den verksamheten hade Majs förtjänat väldigt med pengar. "Människorna löpte till länsman för att bringa henne på fall. Men Majs förstod att hålla sig väl med socknens herrar: prästen, doktorn och länsmannen. Hon bullade upp och höll "herrkalas" för dem. Hon skänkte länsmannen sköna kalvstekar och annat gott. Han var vän med henne så länge han levde."

En sägen vill berätta att det var Josskarhu-mor som sålde ett brännvinsrecept till finnarna, det som idag är känt under benämningen Koskenkorva. Tro det den som vill!

 

Fortsättning följer.

 

Koira-Maija, del 1

 "Hon var ung och stark, med kraftiga höfter och mörka ögonbryn. Det var nödår och hemma i soldattorpet var livet eländigt. Nu menade hon skaffa sig själv bröd, kanske bli rik en gång." så börjar berättelsen som är skriven för 100 år sedan av min farmors farbrors dotter Lilli Forss-Nordström. (Lilli var född i Helsingfors och om somrarna fick hon komma upp till Österbotten, bort från stridigheterna i huvudstaden. Hon bodde hos min farmor och farfar och det var där hon fick höra berättelserna och sägnerna om Josskaro-Maijs eller Koira-Maija som hon kom att kallas.)

Hon hette Maria Eklöf och det var hon som kom till min barndomsby runt år 1800 för att söka arbete. Hon hade vandrat en lång väg och allt vad hon ägde hade hon med sig i en liten blåmålad kista. Hon hade ett stort självförtroende och en vilja som kunde försätta berg. Hon fick arbete som piga hos en av bönderna i byn. Senare kom hon att gifta sig med min anfader Simon Josskaro (Josskarhu, karhu=björn) och de fick 5 barn. Deras äldsta barn, dottern Greta, är min anmoder.

Denna Maria har kommit att kallas Koira-Maija och det finns massor av berättelser och sägner om henne och hennes liv. Hon hade envisheten och drivet att bli rik så småningom och hon kom att frottera sig med herrskapet i socknen. Hon var säkert en speciell kvinna - och det bevisade hon redan i sin ungdom. 

Att hon började kallas Koira-Maija (koira=hund) berodde på att hon efter att hennes man hade dött (?) skaffade sig flera hundar till gården. Det påstås att hon hade 7 hundar, och både hon och hundarna satte säkert skräck i både drängar och grannar. Hennes två favorithundar hette Blixt och Dunder och skinnen av dessa hundar har funnits i byn ända tills tiden förstörde skinnen.

 Det har tydligen också funnits en annan kvinna i byn som kallats Koira-Maija, hon var född omkring 1530 och död 1600 (alltså över 200 år tidigare än den jag kallar Koira-Maija) och hon hade fått sitt namn eftersom hon lagade mat av hundar till tjänstefolket. (Tack Eivor för den informationen!)

På gården där hon fick arbete "fanns fem barn, en sjuklig utarbetad husmor och en häftig våldsam husbonde, som jämt rasade och trätte på hustrun sin. Det dröjde inte länge förrän Majs fick visa vad hon dugde till. Hon, som själv var frisk och stark kunde ej se den svaga matmoderns förnedring. Hon ställde sig vid hennes sida och tog henne i försvar. Så lärde sig bonden frukta flickans kloka rappa tunga, samtidigt som han beundrade hennes duglighet. Majs var både piga och dräng på gården. Hon grävde diken och körde dynga. Hon plöjde, hon var den snabbaste på skördeåkern. Men hon var också flink i vävstolen, hon stoppade och lappade åt de fem barnen. Klockan tre om morgnarna steg hon upp....."

"-Fänin är hon och ingen kvinna, sa husbonden. Men samtidigt var han belåten att ha en sådan hjälp på gården. Och både han och hustrun fruktade den dag hon skulle lämna dem." ......

Fortsättning följer!

Svärmors virkade gardiner

 Igår ville svärmor gärna förevisa sina nya gardiner som hon virkat under vintern. Hemma hos henne har flitens lampa lyst varje eftermiddag och kväll. Och nu var gardinerna klara och upphängda!

Ännu en klenod har sett dagens ljus. Flitens fingrar har åter skapat ett mäktigt handarbete.

Svärmor hade redan hängt upp gardinerna, hon var ju så nyfiken hur dessa skulle te sig i ett fönster...

 Gardinerna räckte ända till golvet och i helgen skulle hon möblera om så att hela gardinslängderna skulle synas. Ljuset flödade in genom fönstret så vi drog ned rullgardinen för att få till ett bättre ljus för fotograferingen. Visst är det vackert så det förslår!

Inne i köket har svärmor ett blombord med enbart orkidéer - och alla blommar....  Gröna flitiga fingrar som  ständigt är i farten, skulle jag vilja påstå!

Min adliga släkt...

 Redan som liten hörde jag ryktet om att jag långt tillbaka i tiden härstammade från en adlig släkt. Jag och min kusin tyckte att det här var såå spännande! Jag såg framför mig hur våra anfäder och anmödrar hade valsat runt i vackra slott och herresäten ute i Europa. Vi hade hört att adelssläkten kom från Estland.

För några år sedan försökte jag luska ut hur mycket sanning det fanns i dessa barndomens rykten.

Och det visade sig att det finns en sägen och en viss sanningshalt i ryktena! Men kanske inte på det sätt som jag som barn hade föreställt mig...

Jag fick gå minst sju generationer tillbaka i tiden för att hitta en ledtråd, och så ännu längre tillbaka. Nu var jag nere på 1600- och 1700-talet.

Detta förtäljer alltså sägnen: 

I början av 1800-talet gifte sig min anfader Simon Johansson Josskarhu med Maria Hans-Henriksdotter  Eklöf. Denne Maria, kallades Maija eller Josskaru-mor. Men mest känd är hon under namnet Koira-Maija. Jag kommer att berätta mera om henne senare, för hon var mycket omtalad under hela sin levnad och historier om henne lever ännu kvar i bygden. Maija var född år 1787 och hon dog 1859. Hon föddes i ett fattigt soldattorp. Hennes far hette Hans Henrik Eklöf och var sockenskräddare. Han föddes år 1750 och enligt sägnen var det hans far som var adlig, en Hans Henric de Carnall. 

Saken var den att Hans Henric de Carnall var verksam vid Österbottens regemente och hade blivit stationerad en tid vid Tottesunds herrgård. Där såg han troligen den vackra Beata Mattsdotter och hur det nu var så resulterade detta möte i en pojke som modern döpte till Hans (enligt dopboken endast döpt till detta namn, men i vigselboken noteras han som Hans Henrik). Fadern var kallad till tings två gånger och när faderskapsmålet togs upp i rätten andra gången år 1753 var löjtnanten närvarande och bekände att han var far till barnet. Se där har vi den adliga förfadern! Men varifrån kom då denne de Carnall?

 Adelssläkten de Carnall härstammar från Kurland (västra delen av nuvarande Lettland), på vars riddarhus den varit intagen under namnet von Cardinal. En gren med detta namn överflyttades redan 1596 till Schlesien, men utslocknade där på 1700-talet. En gren introduserades även i Finlands riddarhus 1752 och noterad utdöd år 1874. 

Hans Henrik de Carnall föddes 1724 i Kristianstad, Skåne, Sverige  och hans far hette Fredrik Ernst von Carnall och var född 1681 på slottet Mittau i Kurland och han blev enligt vissa uppgifter tillfångatagen av svenskarna varvid han övergick i svensk militärtjänst år 1701. Hans Henrik avancerade också inom det militära området precis som sina förfäder och bröder. Han noteras som kapten och riddare. Sedermera gifte han sig med Maria Engelcratz och i detta äktenskap fick han flera barn, men inga barnbarn. Han dog år 1801 och finns begravd i Helsingfors.

Hans Henrik hade en känd bror som också var inom det militära, nämligen Carl Constantin de Carnall. Denne Carl var bl.a. befäl för Björneborgs regemente och dog år 1711 på Selkis översteboställe i Finland.

Se där, oäktingen Hans Henrik som tog namnet Eklöf, det är han som fört släkten vidare till bl.a. dottern Maria som kom vandrandes för att söka arbete som piga i min barndomsby! Det vill säga om denna sägen stämmer till 100%, det var ju så länge sedan... I alla fall finns det många ättlingar till Koira-Maija och att hon var en mäktig kvinna det vet vi! Vi behöver inte finnas i en endaste adelskalender, det räcker så bra att veta historien om henne och att den stämmer det vet vi med säkerhet! (Fortsättning följer).