Höstens första frostnatt

De senaste åren har vi haft varma och färgstarka septemberdagar, 

men i år är det bara kyligt, det har varit ganska regnigt och 

de färggranna höstfärgerna har lyst med sin frånvaro.

Fast fler vackra höstfärger hinner ju ännu dyka upp på naturpaletten förstås.

Det återstår att se helt enkelt. I morse låg den första frosten på marken.

Att det skulle bli frost det förstod man redan i går kväll när

dom där molnen på himlen inte var så många. Redan kl 21 var det runt nollan.

Dom här rosa molnen prydde himlen i går kväll när jag var ute på

kvällslänken. Lite sockervaddsvackert var det allt! Men huuu, så kyligt!

Trots det kyliga vädret vill sommaren inte släppa greppet upptäckte

jag när jag såg maskrosen som trotsigt blommade invid vägkanten.

Och fler knoppar är på väg om lite mera värme skulle komma....

I morse var det som sagt lite frostnupet även i gräsmattan.

Men lika vitt som en tappad ankfjäder var det inte ännu!

Nu har jag tagit grepp om denna fredag och vi får se vad den för med sig.

Trevlig fredag på er alla!

Solnedgång vid Replotbron, ännu en gång

När jag skulle gå ut på min kvällspromenad igår kväll upptäckte jag att

molnen höll på att skingras och att solen tittade fram mot väster.

Dessutom höll några gulliga moln på att bildas och de såg ut att bli vackra.

Alltså, det var en perfekt orsak att hoppa in i bilen och susa iväg

till Replotbron för en fotostund!

Så här kommer några foton från gårdagskvällen.

Med solnedgång, vackra moln och en ståtlig bro.

Jag älskar solgatan på vattnet.

Och jag älskar de rosa molnen som nästan når ner till brofästet.

Jag vandrade längs stranden vid Fjärdskäret, jag såg ut över solnedgången

och jag andades in lite höststämning. Det blev kvällens promenad.

Tyvärr orkade jag inte invänta de riktigt röda molnen som bildas när

solen sänkt sig bakom skogstopparna på Replot-ön, jag helt enkelt bestämde mig 

för att sätta mig i den varma bilen och åka hemåt igen efter att ha 

knäppt årets solnedgångfoton vid Replotbron. 

Jag lär återkomma en annan gång....

Ny vecka med höstflox och tomater

Denna septembervecka började i regnets tecken. Efter en torr sommar

behövs regn, men dessa grådaskiga dagar är ju inte så kul när dom infaller.

Regnet höll inte i sig hela dagen utan nu mot kvällen tittar faktiskt

 lilla solen fram igen!

Mina höstflox lyser sockersöta i trädgården.

Jag knäppte fotona för någon dag sedan, nu efter regnet ser dom lite hängiga ut.

I växthuset frodas tomater i mängder och snart är det dags att plocka bort

allt innan frosten kommer. Ännu någon dag hoppas jag på varma nattemperaturer.

Och till sist några tänkvärda ord på vägen:

Om du inte kan känna dig tacksam för det du har,

kommer du inte heller känna dig tacksam om du får mer.

 

Ensamma där ute

I morse smattrade regnet på taket och morgonen ville inte ljusna.

Diset låg över havet och vattendroppar täckte fönsterrutorna.

Inne i villan sprakade en varm brasa och det var mysigt att dra täcket

över huvudet och inte skämmas över att ta sig en sovmorgon.

Som ni förstår; det blev ännu en övernattning vid vårt sommarparadis.

Denna söndag blev en disig och gråmulen historia där ute.

När väl regnet började avta droppade ännu regndroppar från 

träden i flera timmar efteråt.

När vi satt och åt morgonmålet var det nästan lönlöst att titta ut.

Regn och rusk hela förmiddagen.

Och är det regn och rusk då är det stiltje där ute. 

Inget händer, bara regn och mera regn....

Däremot bjöd gårdagen på en strålande höstdag.

När vi kom ut på eftermiddagen sken solen!

Molnen speglade sig i det blå vattnet och trots att det inte var alltför hög

värme var det ändå skönt där ute. Dessutom var det högvatten.

Nere vid Påttin lyste solen så vackert och löven var ännu så gröna

att man glatt kunde föreställa sig att det ännu var sommar.

Älggräsets fröställningar i solljuset.

Och liljekonvaljernas röda bär ... och bruna blad.

Okej, hösten är kommen. Det är mitten av september.

Jag tog mig en lång kvällspromenad, min vana trogen.

Det var lugnt längs skogsvägarna, inga bilar och inga djur i farten.

Tack och lov att det fanns lite annat att fotografera!

Det kändes plötsligt att det var mycket höst i luften.

Naturen börjar så småningom ändra färg. 

Aspens löv är en av de första som förlorar sin gröna färg.

Jag kunde ju inte låta bli att plocka på mig några vackra blad under promenaden

och väl hemma igen parade jag ihop de vackra färgerna.

Som röda utropstecken när kvällen började sänka sig.

Vi hade inte sett en enda båt ute på fjärden och inte en enda 

människa på hela dagen där ute

 och när mörkret föll såg vi inte ett enda ljussken från någon annan villa. 

Vi kände oss lite ensamma där ute, 

alltid tidigare har det funnits någon belysning i något väderstreck....

I går kväll var vi alltså ensamma där ute.
Ensamma i höstmörkret.

Vi satt dock inne i vårt varma hus med ljus och belysning. 

Med god mat, glad musik från radion och massor av svårlösta korsord....

Stillheten i ett nötskal. Njutningen i ett nötskal.

Hösten i ett nötskal.

"Pääronhäran!"

Det finns vissa saker som känns bättre när de äntligen är avklarade.

Nåja, det är väl rätt många saker som passar in på den beskrivningen

om jag nu tänker efter, men en av de sakerna är helt klart glädjen när vi har gräftat

upp all vår potatis. För vi sätter alltid ett jättestort potatisland (med maskin!),

men sedan skall dom där potatisarna gräftas upp med handkraft och böjda ryggar...

Ryggen var det inget problem med detta år, men knäna, lederna ojoj.

Och så efter två dagars gräftande:

Jag kan nu basunera ut att årets potatisskörd är bärgad. 

Yes!

Massor av egna, obesprutade potatisar! 

Stora, fina och goda! Massor av egen potatis!

 Massor av potatiskärlek till er alla!

Septembersol - kan man ju alltid önska...

I morse undrade jag om jag överhuvudtaget skulle stiga upp eller

bli kvar i sängen. Ute vräkte regnet ner och det var mulet, grått o trist.

Nåja, jag var glad att jag kunde stiga upp till sist - och hej och hå

nu några timmar senare tittar till och med solen fram emellanåt!

Igår noterade jag att jag skulle blogga om dessa vackra varma höstdagar,

men när jag hade stängt datorn efter gårdagens inlägg då hade molnen

dragit in......

Det är toppen när solstrålarna kikar in igenom fönstret....

.... och tur skall man ha så inte solen försvinner efter en stund.

Tisdagen bjöd på solsken för det mesta och vi förunnades sommartemperaturer

över 20 grader. Varmt och skönt var det . På kvällen när jag gick

ut på min kvällspromenad var det så varmt och vackert.

Rönnarna lyste röda i kvällssolen. Det blir mycket rönnbär i år och jag

har läst massor av fina recept hur man på bästa sätt tar hand om dessa fina bär.

Jag tror jag skall lägga några rönnbärsklasar i frysen för att ha till

vintern när småfåglarna önskar sig lite föda....

Naturen börjar bjuda på mycket färger nu när hösten knackar på.

Och cikorian lyser himmelsblå i vår viltåker.

På min kvällspromenad gick jag förbi de tjusiga kalvarna som betade på en äng.

De såg också ut av njuta av kvällssolen och värmen .

Så var det gårdagen då, som efter en härlig solig morgon förvandlades till

en grådaskig, smådisig och småregnig dag. Precis lika gråtrist

som fotot ovan.

Trots diset kunde jag inte låta bli att söka mig till skogs för att plocka

årets absolut sista hallon. Till kvällen puttrade en kastrull med hallonsylt

hemma hos oss allt medan mörkret föll....

Men innan mörkret föll och regnet helt tog överhanden gick jag ut på

min kvällsrunda. Den var gråtrist, en helt annan runda än kvällen innan.

När jag kommit halvvägs hemifrån då kom regnet.

Nu samlades de gulliga kalvarna i en ring, säkert inte lika

njutningsfullt som kvällen innan för dom heller.

Jag bestämde mig för att ta en genväg hem, men det visade sig att jag

ändå blev genomvåt. Efter att ha bytt till torra kläder blev det

syltkokning - och ja, det blev lite höstmys i mörkret med tända ljus 

och skön pläd kring axlarna också....

Årets sista varma sommardag

Igår hade vi en skön höstvarm dag och idag är det också fint väder.

Men redan till kvällen utlovas regn och sedan kommer värmen att trappas

av och regn återfinns på agendan.... suck! I morgon tänkte jag blogga om dessa fina

septemberdagar, men idag då vill jag visa foton från en av

sommarens absoluta höjdardagar. Nämligen från den 29 augusti,

en torsdag då temperaturen steg till 28 grader. Minst.

Årets sista varma sommardag.

Just den dagen ville jag äga. Njuta av. Spara inom mig.

Känna mig själv i stunden och i sommaren.

Sagt och gjort, jag stuvade in vatten, smörgås och lite

frukt och så åkte jag ut till vårt sommarparadis. 

Bara jag, en hel dag bara med mig själv!

Där ute var också värmen påslagen. Inga vindar att tala om. Lugnet

rådde ute vid vår lilla vik,ute på fjärden såg jag en och annan sjöfågel.

Men jag såg inte en annan människa på hela dagen.

Lugnet efter att semesterlediga villabor är borta....

Jag började dagen ute på bryggan. Solen värmde och det doftade hav.

Sedan gick jag stigen upp till villan och verandan.

Där parkerade jag mig med lite läsbart.

Jag åt ett äpple, en smörgås, drack lite te.

Några småfåglar flög kring i träden och ekorren tjattrade uppe i en tall.

Och jag bara andades in naturen, lugnet, sommaren.

Inga krav, inga måsten.

I skuggan ute på verandan nådde temperaturen nästan 30 grader.

Jag gick en runda i hallonsnåren och mumsade i mig middagen.

Tog ännu en kopp med te som efterrätt. Fram emot eftermiddagen började små

gulliga moln synas på himlen.

Jag fortsatte mitt avkopplande sommarliv, ömsom på bryggan

ömsom på verandan. Ingen radio, ingen mobil. Bara jag i stunden.

En varm avkopplande dag, en dag att minnas.

När kvällen närmade sig började fler moln dra in över himlen.

Kvällen var så otroligt varm och skön att jag ville stanna ute länge ännu.

Jag hade lovat komma hem till natten, men jag drog ut på 

hemfärden i det längsta. (Jag kan ännu känna värmen från den dagen/kvällen.)

Jag njöt av havet som lagt sig till ro. Jag njöt av kvällens vackra färger.

Och jag njöt av sommaren allra sista varma sommarkväll.

Bara jag.