När stormen Aila drog förbi sände jag en flyktig tanke till alla vilda djuren som där ute var tvungna att klara sig i de förfärliga stormbyarna. För vart tog alla småfåglar och ekorrar vägen när vinden böjde träden? De som annars lever sina liv uppe i de stormutsatta träden, de som vajade för vinden och de som ibland bröts av i vinden? De måste ju vara livrädda, få hjärtattacker minst sagt....
Och tänk på alla sjöfåglar, de som levde mitt i stormens värsta kraft! Vart tog de vägen när det var som värst?
På torsdagskvällen när vi åkte runt för att kolla eländet bland våra träd och byggnader såg jag plötsligt några änder som satt på en sten alldeles invid stranden vid svärmors villan.
Där satt tre änder på rad och blickade ut mot vågorna som gick längre ut. På sin sten ute i vattnet satt de i lä för nordanvinden. De kollade in de vita vågtopparna som visade sig i det smala sundet. Och så kollade de nästan lojt in mig där jag kom ut på bryggan. Ändå med lite skräckblandad förtjusning såg det ut som...
Helt klar ansåg dom att vinden var mera farlig än människan ute på bryggan. Vi hade ögonkontakt den ena anden och jag. Och jag såg att hon accepterade mig, nacken gick ner i viloläge samtidigt som den inte ville släppa mig med blicken.
Här fanns i alla fall tre änder som klarat av stormen med bravur!
Jag backade tillbaka från bryggan för att låta de tre fåglarna sitta där på sin sten. Sitta där och kolla vågorna och vänta på att vattnet skulle stilla sig. De fick vänta på att livet skulle återgå till det normala utan att jag kom och störde...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar