Att leta i släktens historia

Ni vet kanske att jag älskar historia, att leta reda på hur

det var förr i tiden och vad som hände då för många år sedan.

 Att leta i sin egen släkts historia är både spännande och intressant,

och det var just det som vi gjorde härom dagen. Vi tre kusiner letade

i mormor och morfars gamla hus som numera är sålt och skall rivas.

Vilka spännande hemligheter kunde dölja sig på den oinredda vinden?

Ofta på söndagarna när jag var barn åkte vi och hälsade på mormor 

och det gjorde också min mammas syskon, så vi var ofta många och

det blev ofta högljudda diskussioner med obligatoriskt söndagskafferep hos mormor.

Jag och min jämnåriga kusin brukade smyga in på mormors kallvind och leka.

Vi var strängt tillsagda att vi inte fick röra något - och jag tror faktiskt att vi

var snäll också. Vi satt säkert mest och pratade framför det lilla fönstret

som vette ut mot gården.

Där på kallvinden fanns massor av gamla saker, fårskinnsfällar, kläder och skor. Och så

den mest spännande av alla saker, nämligen morfars Amerika-trunk.

Morfar for som ung i början av 1900-talet till Amerika för att "söka lyckan", precis som

så många andra ungdomar på den tiden. Min morfar kom hem så småningom,

han gifte sig med min mormor och de fick fyra barn. Och så dog han ung när

min mamma endast var tre år. "Minasoten", sa man. Det var damm på lungorna efter

jobbet i gruvorna (minorna, som man pratade om). När vi lekte där på kallvinden

var vi strängt förbjudna att öppna trunken. Ni förstår vilken lockelse den

trunken hade på oss två kusiner! För vilka papper kunde finnas där?

 

Där var den, omhändertagen av min kusins dotter,  och nu efter alla dessa år

skulle vi få lyfta på locket.... 

Här fanns en hel del spännande, ni vet gamla kuvert, gamla kvitton på

inköpta plogar och andra livsviktiga jordbruksredskap,

 gamla försäkringsbrev med kvitton, skuldebrev ....

och så breven som min morfars fått med posten från hemlandet till

Amerika. Vi läste ett av breven, som han fått från mamman där hon enträget bad 

honom komma hem. Det var ett mycket starkt brev om sjukdom, dödsfall och 

delande av jordbruksmark. Och varför hade de inte hört av honom 

på så länge.... och så ännu en gång "kan du inte komma hem"....

Jag fick tårar i ögonen när min kusin idkade högläsning.

 Där stod vi, över 100 år senare, och läste ett brev som skrivits på nästan samma plats 

som vi stod nu. Ett brev som färdats över Atlanten till Amerika och som kommit 

tillbaka över havet igen och som legat förvarat i sitt tummade kuvert i över ett sekel.

Historiens vingslag susade förbi.

 

 

Där på mormors vind hittade vi också denna tingest (som vi inte riktigt visste 

vad det använts till), med årtalet 1741 tydligt inristat. Ett föremål 

värt att spara för eftervärlden, precis som min mormor gjort.

 

 

Och så pappret som min avlidna morbror fått efter kriget 1941

"för edra förtjänster i kriget"

det som Marskalken av Finland egenhändiga undertecknat.

Mannerheim (punkt), står det.

Åh, så mycket historia och så mycket roligt att veta om min släkt.

Tack till mina kusiner för denna historiska dag!