Söndagspromenad

 Idag blir det söndagsfoton här på bloggen. Jag fick med mig sambon ut på en promenad framemot kvällen. Tanken var att vi skulle gå igenom byn men så träffade vi på några bekanta som var ut med sina hundar och vi stod och pratade en god stund. Så vi kom på andra tankar och bestämde oss för att ta en skogspromenad istället. Dit upp mot skogen skulle vi gå, dit jag inte vandrat på flera månader.

Solen var uppe när vi gick hemifrån, men efter att ha pratat alltför länge hade solen nästan helt sjunkit bakom horisonten... Men det blev ett vackert promenadväder ändå!

Ute på slätten längs åkervägarna var det inte upplogat och här fick vi plumsa i snön. 

Men det blev bättre när vi närmade oss skogen... och sedan var det fina skogsvägar och fina skoterspår!

Vi gick ut till ett nyuthugget skogsskifte och jag kunde inte känna igen mig i skogen, här där jag gått så många gånger längs de vackra skogsstigarna... nu var allt så annorlunda...

Här i skogen såg vi massor av spår i snön. Älgarna som gått fram och tillbaka. Rådjuren som lämnat sina spår. Dessutom hade harar skuttat förbi, ekorrar, mårdhundar och en och annan liten skogsmus... Här ute träffade vi på Å som också ville ut för att sträcka på benen, så det blev mera prat innan vi gick vidare...

Skymningen sänkte sig när vi vandrade hemåt igen. Nu tog vi ett skoterspår som var väl använt och vi behövde inte plumsa i snön.

En så skön skogspromenad i skymningen! 

Så var vi då äntligen hemma igen och vi kunde sätta oss framför tv:n och kolla kolla på kvällens valvaka och klura ut vem som fått flest röster i det första välfärdsområdesvalet som ordnats.

Idag lär det bli mera skogspromenader, men nu dagtid!

Helsingfors med Sibeliusparken och Villa Bjälbo

Här kommer nu del 2 med sommartips från Helsingfors.

Ett av Finlands populäraste turistmål är Sibeliusmomentet som ligger i stadsdelen Bortre Tölö. Hit går turistbussar varje dag, men hit går det också alldeles utmärkt att promenera inifrån stadens centrum. Gärna en vacker sommardag och med bra skor på fötterna, det är ändå en bit att gå.

Jean Sibelius är Finlands mest internationellt kända kompositör och han levde mellan åren 1865-1957. Sibelius föddes i Tavastehus och talade svenska som hemmaspråk, men eftersom han sattes i finsk skola blev han helt tvåspråkig. Tanken var att han skulle utbilda sig till jurist men under studietiden märkte han att det var musiken som intresserade mest. Sibelius färdigställde sju symfonier under sin livstid (den åttonde Kullervo-symfonin, som var inspirerad av Kalevala, blev aldrig helt färdig). Mest känd är Finlandia-hymnen.

Sibeliusmonumentet är formgett av skulptören Eila Hiltunen och består av över 600 stålrör som svetsats samman som orgelpipor samt ett porträtt av kompositören på en intilliggande klippa. Monumentet avtäcktes år 1967.

I den lummiga parken uppe på granitklipporna ligger monumentet. Här kan man dagligen lyssna till olika språk, för här rör sig mycket turister. Sibeliusparken ligger nära stranden och är ett stort grönområde.

Fortsätter man vidare längs strandpromenaden mot stadsdelen Mejlans upptäcker man snart ett torn i grönskan. Där ute vid havet ligger statsministerns tjänstebostad Villa Bjälbo.Villan uppfördes utanför staden år 1873 som sommarbostad åt arkitekt Calonius. Under årens lopp har villan byggts ut i omgångar och numera ligger villan inne i staden som förstås har brett ut sig. Men ute på havsudden är det sommaridylliskt vid havsstranden och stadens höghusen känns långt borta.

År 1904 köpte den finska staten huset och idag är det skyddsområde och bevakat. Villan heter Kesäranta på finska (betyder sommarstrand). Idag bor statsminister Sanna Marin med man och barn här.

Sommartid grönskar det frodigt kring villan, här kan man skymta de stora glasverandorna och förstås lusthuset ute i vattnet. Villa Bjälbo fungerar även som representationsutrymme och nej, den vanliga turisten ser inte så mycket av husen på området.

Fortsättning följer.

Helsingfors, en vacker sommarstad

 Finlands huvudstad Helsingfors är en så vacker sommarstad där den ligger vid Finska viken. I somras besökte jag staden under några vackra sommardagar och då sökte vi oss ofta ut till stadens grönområden. För vad är skönare än att sitta på en parkbänk som går längs strandpromenaden, höra vattnets kluckande och kisa emot solen! Samtidigt som man kollar in flanörer eller joggare som flåsar förbi! Det finns mängder av caféer och matställen längs stranden och naturligtvis en och annan glasskiosk!

Jag har både bott och jobbat i Helsingfors under en period av mitt liv. Dessutom har jag ju åkt hit ner på kurser och möten under många år. När sonen var yngre besökte vi ofta huvudstaden under ledigheter för att besöka nöjesparken Borgbacken, vetenskapscentret Heureka, Högholmens Zoo eller bara för att åka båt över till det historiska Sveaborg. Sambon och jag har förstås många gånger gått på teatrar och konserter och samtidigt suttit på de anrika caféerna inne i stadens centrum. För att inte nämna alla intressanta muséer och fina varuhus och affärer som jag i olika sammanhang har besökt tillsammans med väninnor. Men i somras då ville vi vara utomhus så mycket som möjligt, corona-pandemin förstås...

 

 

Sitta och slicka på en glass i solen en vanlig sommardag, det var ju inte helt fel! Och kolla på alla förbipasserande....

Minst en glass per dag. Det fanns goda glassar överallt...

Nu har jag bestämt mig för att göra några inlägg med olika semestertips från ett somrigt Helsingfors. Ovan ett foto från Tölöviken (ett parkområde med havsvik i centrala Helsingfors) där ett av caféerna hade en solbrygga ut i vattnet och solstolar på stranden...

Fortsättning följer....

Pandemidagar

 Ibland kan jag drömma om den tiden då vi kunde träffa vänner, gå på teater eller konserter, träffas på ett café eller restaurang för att småprata om ditt & datt i flera timmar. Bara för att. Eller resa bort någon vecka eller några dagar. Eller träffa sjuka släktingar när det föll oss in. Numera får vi tänka efter vart vi går, hur vi beter oss och vilka vi träffar. Ibland känns det som om man är insnöad eller bakbunden. Umgänget med andra medmänniskor, förutom "den inre klicken", ligger  på sparlåga. Hör man till riskgrupp blir det mycket egentid i dessa coronatider. Pandemidagar. Redan på tredje året....

 

Dessa coronatider påverkar mitt bloggande i någon mån. Det händer inte så mycket per dag. Det mesta hände också igår och i förrgår. 

Men vet ni - idag blommar ännu en av mina amaryllisar så där vackert som bara en amaryllis kan blomma! Jag älskar dessa blommor som är så vackra vintertid!

Och dagens väder är faktiskt något att skriva om också. Igår hade vi rätt många plusgrader och till natten drog ett lågtryck in med regn och kallare väder. Regnet blev till snö och i morse var våra fönster nedisade. Idag har termometern stannat på något under -2 grader, men nordanvinden... den har varit så kylig och så hård att idag blev det ingen långpromenad! 

Sådant har hänt idag. Inget märkvärdigt. Det händer ingenting! Men ack så skönt med kravlösa dagar! Och fick jag önska något så skulle det vara att coronaviruset kunde blåsa iväg ut i rymden och frysa bort för att aldrig mer återkomma!

Att våga vara nöjd

 Konstiga tider vi lever i, inte sant? 

Det är förkylningsvirus, omikronvirus, vaccinationer och provtestningar, karantänsveckor, skolornas distansundervisningar trots att barnen borde få vara i skolan,  regeringsförhandlingar, krigsskrammel mellan Ryssland och Ukraina och så är det konspirationsteorier på nätet i det oändliga. Ovan på allt detta är det svajigt på världens Börser och så är det klimatomställningen och ja, det är ju val till välfärdsområdena nu också. Och.... pust, gäller att hämta andan emellanåt....

Här sitter jag och följer med vad som händer i världen, i landet och i närsamhället. Jag vistas hemma i min trygga vrå och håller ställningarna på min plätt på jorden. Jag bakar något gott, sörplar kaffe och klurar ut vad jag skall göra för mat idag. Läser massor, kollar lite tv, jobbar och skriver framför datorn, fixar söndriga strumpor, tar en långpromenad, ser till att vi har värme i huset och kollar att våra tre ankor har allt de behöver för att må bra. Det går ingen nöd på mig just nu.

Jag känner mig såå privilegierad.

Dagens foton knäppte jag under gårdagen när jag var ut på en lite blåsig vinterpromenad. Idag är det helmulet och det snöar lätt emellanåt.

Häromdagen läste jag ett av dessa pepp-ord som poppade upp i mitt data-flöde:

Våga vara nöjd med vem du är i en värld som hela tiden påminner oss om att inte räcka till.

Kvällen och morgonen

 Igår kväll bestämde jag mig för att gå ut vid 20-tiden. Jag ville gå ut på slätten där ingen vägbelysning förstörde sikten, för jag ville kolla om det fanns norrsken på himlen. Och jag lyckades locka med sambon ut. 

Vi vandrade längs hala vägar ut i mörkret - och det visade sig inte alls vara något mörker! Månen lyste och banade vår väg.

Den runda månen lyste och det var inget problem att se var vi skulle sätta fötterna! Kvällen bjöd på någon minusgrad och efter dagar med lite varmare väder upptäckte vi också att det var perfekt att vandra längs ett gammalt skoterspår där skaren hade lagt sig.

Inget norrsken igår kväll här på våra breddgrader, trots att till och med tv-nyheterna hade rapporterat om den stora möjligheten (inte senare på kvällen heller, hur det var nattetid vet jag inte för då sov jag). 

Men det är så många gånger jag vandrat där ut på slätten för att spana in norrsken och också fått njuta när ljuset dansat på himlen!

 I morse bjöds vi däremot på en fantastisk färgsprakande soluppgång! 

 Hela himlen färgades röd! Och till och med  mot norr bjöds vi på färg. Visst kan även vintermorgnar vara alldeles underbara.

Under dagen har vi fått mera snö och nu till söndagskvällen river åter vinden där ute. Snötäcket krympte betänkligt under dagarna med värmegrader och dagens snöfall fyllde ju inte på det nämnvärt. Nu går vi mot ljusare tider, redan så det märks! Yes!

Har uttern sitt hemvist under vår bastu?

 Häromdagen åkte vi ut till vårt sommarparadis för att kolla till husen. Eftersom vi inte har plogat upp vår väg vintertid tog vi en genväg via stora vägen, en av grannarnas infarter och via skogen. Det var plusgrader, halvmolnigt och blåsigt. Vi plumsade iväg igenom snön ända ut till vår villa.

Där ute var det inte lika mycket snö som här hemma. Vattnet flödade vid stranden. Trots en otroligt kall och tidig inledning på vintern är isarna tunna under det tjocka snötäcket. Inte ens ett skoterspår på isarna såg vi (tack och lov för det!).

Här ute var det inte heller lika farligt mycket snö uppe taken som hemmavid (sambon behövde inte skotta någon snö!). Dags att kolla hur det såg ut nere vid bastun.... 

På baksidan bastubyggnaden såg jag att någon haft en rutschbana ner till stranden. Vem kunde det vara? Under bastubyggnaden finns en del byggbråte och där var det snöfritt och helt "städat". (De stora spåren mitt i bild är sambons). Så vem hade rutschat i snön?

Ute på isen, ner mot viken, såg man tydligt att här har någon sin "landsväg". Månne det är uttern som huserar under vår bastu? Vi såg också spår som ledde vidare på norrsidan av bastun ut till nästa vik. Här ute har vi sett både utter och vildmink, så jag tror att det är uttern som åkte i backen ner mot viken. Eller? Förstås såg vi inget djur den stunden vi var där ute nu, men vi måste ju bara kolla nästa gång vi åker ut!

Vi kollade av alla husen och så var det dags att plumsa tillbaka igenom skogen till bilen igen. Sambon bar snöskottan över axeln och så försökte han hitta i samma spår som vi redan vandrat. På vissa ställen längre fram där snön hade lagt sig i drivor låg snön halvmeterhöga så lite svettiga blev vi (=jag) innan vi kom tillbaka till upplogade vägar...

På hemvägen åkte vi förbi Branten. Där ute är det alltid mycket strömt vatten och här fryser sällan vattnet trots bitande kall vinter. Där lyckades jag även fånga solnedgången i vinterns vatten. Resten av Kvarken låg under ett vitt täcke så långt vi kunde se...