Hemskheter i skogen

 Häromdagen bestämde jag mig för att gå in i skogen längs den väg jag inte vandrat på flera månader. Länge sedan jag kollat till Putin-trädet, tänkte jag, och bestämde mig för att nu var det dags!

Det var en dag när molnen skingrades efter nattens regn. Jag knatade iväg, numera går benen av bara farten medan resten av kroppen inte alltid är med på noterna. Men denna dag var jag envisare än vanligt och tänkte att har jag bestämt mig så har jag.... 

Jag  tog sikte på skogen!

Jag tog sikte på den rätt nygjorda, smått leriga, skogsvägen och började fundera på kriget i Europa. På vänstra/västra sidan låg skogen tät och ruvande mörk (Ryssland) och på andra sidan vägen bredde uthugget (Ukraina) ut sig.... Vägen var skiljelinjen, krigslinjen....

Putin-trädet stod kvar. Trädet med de lömska "ansiktena" som blickade ut över vägen och vidare in i över uthugget. Men trädet stod kvar. Fast visst såg det mera murket ut än i vintras.... visst hade krigets väder och vind tärt på trädet...?

Där ute på uthugget tornade mörka moln upp sig för en stund - och var det inte Zelenskyj som tornade upp sig mittemot skogen med Putin-trädet. Som en ettrig iller som flög av och an och sökte stöd från övriga Europa, Nato och Amerika (se den stora ståtliga skogen där i bakgrunden). Men visst såg han lite bräcklig ut där längst ute på sin klena stam?

Krig är det värsta jag vet!

När jag vände tillbaka såg jag blodspillan nere på marken... De röda svamparna fick mig att tänka på alla de oskyldiga civila som dödats och som dödas i detta krig som har formats av en man och hans ja-sägare som själva sitter i en bunker med egna skyddsvakter. Vad har de civila, de små barnen och de sjukliga åldringarna, för personliga skyddsvakter när drönarbomber fräser ut över dem?

Jag var nästan ut ur skogen när jag såg denna hallonkvist som växte nära marken. Kvisten som klamrade sig fast vid marken och som bara väntade på vintern med snö och kyla.... Lite som om den sa "Upptäck inte mig!".

Efter en stund glömde jag allt vad krig hette för en stund för just då flög en stor havsörn upp framför mina ögon! Jag har aldrig varit så nära en örn tidigare! Den var ofantligt stor och den hade ofantligt krökt näbb och intensiva ögon! Vingbredden var enorm och flaxet av vingarna var ljudligt. Naturligtvis hann jag aldrig få fram kameran för att knäppa en vettig bild när den flög iväg... 

 Så vandrade jag hem över åkrarna och var så tacksam att solen lyste igen och att jag bodde i ett fredligt Nato-land. Nej, jag vill inte ha krig! Och jag förstår mig inte hur någon tänker när de startar ett krig.... 

I veckoslutet startade ännu ett krig, det mellan Israel och Hamas m.fl. Varför måste vi människor döda? 

Räcker det inte med nedskärningar i välfärden och klimatförändringen?

Vinden avtar och det blev inte så farligt....

 Under natten till lördagen började det blåsa. Och gårdagen bjöd på hårda och riktigt kyliga nordanvindar. Ännu i morse pep det i fönstren och löven dansade ringlekar ute på gården. Mot öster såg vi mörka snömoln i arla morgonstund som tack och lov inte nådde ut till oss. Nu på eftermiddagen skiner solen från en klarblå himmel och vinden den har avtagit till en normal oktoberfläkt. Puh, ovädersstormen är över för denna gång - och det blev inte alltför farligt här hos oss....

 Största delen av gårdagen tillbringade jag inomhus. Men idag på förmiddagen när solen tittade in igenom fönstren, då bestämde vi oss för att åka ut till vår havsvik för att ösa vatten ur båten... ja, och kolla så båten låg kvar...

 Jodå, båten fanns kvar - men vart hade vattnet tagit vägen? Tydligen hade nordanvinden fört vattnet söderöver ut mot Östersjön, för här hos oss var vattennivån säker mera än 20 cm lägre än normalt. Sambon öste vatten och jag gick runt för att kolla att allt annat var ok. Jodå, alla träd stor kvar och ingenting särskilt kring våra hus. Det hade nog inte varit så farligt ändå!

Ute på fjärden gick inga höga vågor längre. Nere vid vår strand syntes alla stenarna pga lågvattnet.

Solen tittade fram mer o mer och det blev en vacker dag! Men det var endast +8 grader, så jag var tacksam för mössan, vantarna och vinterjackan! 

Pga nordanvinden och gårdagens vågor hade Familjen Svan sökt sig till den lilla Påttin där de tryckte i vassen när jag kom smygande med min kamera.... Kloka djur det där, tänkte jag. För där i den lilla vattensamlingen var det kav lugnt....

Denna höst bjuder inte på de vackraste färgerna, jag fick leta mig mot skogen och nere i gräset för att hitta några färggrannare färger. Där i gräset lyste ekorrbären och liljekonvaljens bär vackert röda. 

När sambon var klar åkte vi hemåt igen. Hemma skulle det smaka gott med en varm soppa! Trots solen var det lite småkyligt ändå...

En trevlig fredag med barndomsvännerna

Vi hade avtalat om ännu en av dessa träffar tillsammans, vi fyra barndomsvänner. 

Vi skulle träffas i vår barndomsby, där ingen av oss längre bor -men där vi har så många minnen och där vi har våra rötter.

Morgonen började solig och efter höstens första minusgrader på termometern, var det ännu rimfrost ute på skuggiga ställen när vi träffades kl 10 på förmiddagen. Vi hade bestämt oss för att gå ut på en kort vandring det första vi gjorde.

Så vi vandrade runt byns vandringsled, med eller utan stavar. Vi vandrade ut ur skuggan ut till solen ute på slätten... Vi pratade och vi försökte minnas gamla skidspår och gamla människor som levde runtom i husen som vi passerade....

Så blev det dags att ta en sväng igenom hela byn och försöka minnas alla gamla skolkamrater och vem som numera bodde i husen. A bestämde att vi skulle ta hennes svensk registrerade bil "så att folk har något att fundera på...". Jo, vi kuskade igenom nästan hela byn och vi körde inte speciellt fort heller för att kolla hur allt hade förändrats. Det mest roliga var väl ändå de små rapphönsen som gick på en av de små vägarna, de som förstås inte flög fastän bilen kom. (Och ni skall veta att man hinner inte ta fram kameran när man har så roligt, så jag tog nästan inga foton under gårdagen.)

Efter bilturen tog vi egna bilar och åkte ut till en av restaurangerna för att äta hamburgare. Nu kunde vi i lugn och ro sitta och prata stort som smått medan vi åt. Det var nästan fullsatt i restaurangen och vi tyckte det ändå var lite konstigt att vi kände så få människor (vi konstaterade dock att nya generationer hade växt upp och numera var det visst de som jobbade en vanlig fredag)....

Till kaffet kände vi att det är värdefullt att träffas, pratade nytt som gammalt. Lite konstigt är det ju förstås att vi ännu är "flickorna" medan andra i vår ålder har blivit betydligt äldre... Vi kompletterar varandra och det inte en kommer ihåg kanske någon annan minns (får man ju hoppas!)... Och så är det alltid en trygghet att dessa vänner är uppväxta under samma förhållanden, vi kan vara precis som vi är. Så trevlig att träffas tjejer och ha ett trevligt fredagsprogram!

När jag åkte vidare till nästa programpunkt för dagen kände jag mig riktigt ung på nytt! Så roligt att vandra runt i byn och att åka bil runt i byn - och så att vi inte behövde vara hungrig efteråt!

När jag satt i bilen såg jag molnen som drev in från väster. Det hade utlovats regn till kvällen...

 Och visst, det har regnat heeeela natten och in på morgonen. Dessutom har hårda vindar blåst löven ur träden, ett riktigt höstligt ruskväder med endast några plus-grader. Och vi barndomsvänner kunde via våra telefonkanaler idag på förmiddagen konstatera att vi  hade tur med vädret under gårdagen!

En räkneramsa på dialekt

 Idag har jag åter träffat mina barndomsvänner och allt roligt som vi hittade på kommer i ett senare blogginlägg. 

Men eftersom vi pratade barndomens dialekt dagen lång kom jag att tänka på denna ramsa som vi hade med oss i bagaget från svunna tider.... (Ramsan skriver jag på vår dialekt, ber om ursäkt till alla er som inte kan dialekten!) Den här räkneramsan är till er, mina barndomsvänner! 

Kommer ni ihåg??

Eitt, tvåå - byri å påå

trii, fyyr - itt så dyyr

fämm, seks - let e veks

sjuu, åtta - piss i påtta

niiji, tiiji - sliipa liijan

elva, tåLv - såopa gåLv

trätton, fjåortton - lappa stjåurtton 

fämmtton, sextton - lappa pjekson

sjutton, adärrtton - spiika pärtton

nitton, tjougo - fåur ti Tjyro!

Dagens foton är från veckan som gått. I morse hade vi minusgrader för första gången denna höst (kallast -2 grader under morgontimmarna), men med solens hjälp blev det varmare  mitt på dagen (hela +9)! Nu till sena kvällen har molnen drivit in och det regnar - inte snö ännu i alla fall....

 

Filmen "Lapua 1976" på bio

 Igår var jag tillsammans med barndomsvännerna på bio. 

När hösten kommer är det skönt att krypa in i mörkret på bion för att ryckas med i det höga ljudet och glo på den stora filmduken.Det är dags för bio! Först slår reklamen lock för öronen och man tänker hur man skall orka med detta... Och när de stora bilderna flimrar förbi på vita duken suckar man också inombords och undrar var man skall fästa blicken... Men så när filmen börjar då är man fast i handlingen och man  rycks med så att man tänker när den sista innehållsförteckningen rullat fram. "oj var filmen redan klar"....  Och så lever man in i filmen medan man går ut på gatan....

Igår var vi på Seniorbio på BioRex och såg filmen "Lapua 1976" - med start klockan 12:45. 

  

 

Filmen "Lapua 1976" är en film som hade premiär 1 september detta år. Den är en berättelse om kärlek, mod och hopp. Dramafilmen är en kärlekshistoria baserad på sanna händelser om de som befann sig mitt i explosionen i  Lappo patronfabrik år 1976. I filmen rycks man med till 1970-talet då man får följa Matti, som är montör på patronfabriken, och Kaisa, direktörens dotter, som återkommer till Lappo och som också söker jobb i fabriken. Vi får följa de unga tu och deras familjer och ortens alla människor som jobbade på ortens stora arbetsplats. Vid explosionen dog 40 personer och flera hundra skadades. 

 

Det här var en mycket berörande film som jag gärna rekommenderar. I filmen får vi också möta Mattis dementa mamma som ibland kommer med sina visdomsord och vi får möta Kaisas pappa, han som basar för patronfabriken, och vill bestämma över allt och alla. Men när fabriken ödelades - vad fanns då kvar? En liten tår blänkte säkert i många senior-ögon, vi som var barn och unga på 1970-talet och vi som mindes den tragiska händelsen....

 

Igår var det Seniorveckans Seniorbio, så alla bjöds på kaffe med dopp! Eftersom biosalongen var fullbokad (dagen innan hade vi lyckat boka biljetter på första raden!) tog jag med mig mitt kaffe till min fotpallen framför bioduken.

Små vackra stunder

 I morse låg en tjock dimma utanför fönstret när jag vaknade. När jag druckit mitt morgonkaffe lite över kl 9 gick jag ut med kameran. Nu började dimman skingras och jag såg att det skulle bli en solig dag.

Se så vackert solstrålarna silade in mellan träden längs vägen...

Ute på slätten låg också dimman och trollade bort skogen där på andra sidan bäcken.

Så här såg skogen ut i går kväll när solen gick ned och de vackra röda molnen lyste upp himlen för en stund.

Små vackra stunder både morgon som kväll!

Lite som en nystart

 Så är vi inne i oktober månad -  och det känns lite som en nystart.

Eller gör det det? 

Samma regntunga himmel och samma evinnerliga regnande.... Fast idag kommer regnet först till kvällen och lite kyligare har det blivit (ännu inte nattfrost dock).

 Men oktober är laddad med en hel del kulturella begivenheter, precis som en höstmånad skall vara! Jag har redan prickat in konserter, teater och bio - så då är det väl bara att gå på museum och resa lite smått som inte är inplanerat! Vi får se vad månaden bjuder på. Lite nystart får det allt lov att bli! Lite höststart.

Igår såg det avgjort höstlikt ut, trist och regnigt ut vid vårt sommarparadis. I år har dom sprakande höstfärgerna inte visat sig ännu eftersom september var så varm. Men naturen gör sig redo för vintern och den är lite blek-daskig. Men oktober brukar ju vara färggrann, så hoppas kan man så här i början av nya månaden. Och så kan man ju hoppas att det inte regnar varje dag (fast riktigt hoppfullt ser det inte ut.... tänker jag pessimistiskt just nu...)

Den här bilden knäppte jag nyss när jag var ute för att säga "God förmiddag!" till ankorna. Som ni ser drypande vått överallt - men nu skall jag väl ändå sätta in utemöblerna i vinterförvaringen och sedan får det bli en långpromenad här hemmavid. 

För vet ni - nu tittar faktiskt solen fram! Den var efterlängtad!