.... då går jag ut med kameran.
I går kväll, klockan var si-så-där 22.00, då jag hände kameran på axeln
och gick ut en sväng. Jag gick ut mot slätten. En lätt bris hade tagit fart till kvällen
och solen flödade det sista och jag var alldeles ensam ute på grusvägen.
Det knastrade av småsten under sandalerna och det kändes lite småkyligt
efter en sommarvarm dag....
Nu blommar det som vackrast längs vägkanten. Någon dag in i juli
slåttas vägrenarna och blomsterprakten och överdådet försvinner....
Här blommar vägtisteln, eller "målarbåsstan" som vi kallade blomman
när jag var liten.
Den lilla blåklockan är så vacker, nu när den blommar som bäst.
Den här värnlösa blomman är en av mina favoriter som jag gärna
plockar för att sätta i en vas på köksbordet.
Hemma på gården blommar våra vallmon,
en gammeldags sort med dubbla kronblad. Den gör sig så vacker
där den står perfekt i en sluttning och belyses av aftonens sista strålar.
Tyvärr är vallmons blomning så kortvarig.
Ute på slätten har vårt korn gått i ax. Kvällsbrisen vajade sädesaxen och
förvandlade mitt foto till något somrigt trollskt och förunderligt.
Solens sista minuter ovan skogsbrynet och jag vandrade hemåt för att se om
sambon ännu var vaken i tv-soffan... jo, det är han naturligtvis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar