När vi strövat kring ute vid Bredhällan (läs här) steg vi in i bilen
för att fortsätta vår upptäcktsfärd på Bergö. Vi hälsa på hemma hos N,
som just var hemkommen får de yttre skären, och så fortsatte vi att åka
dit näsan pekade. Att bila på ön för en utbyss är rätt intressant, det känns som
om vägarna går kors och tvärs. Men man kommer alltid fram och nästan alla man
möter hälsar glatt (såå trevligt!).
Denna gång hamnade vi i Perisgrund, en gudomligt vacker plats.
Mera röda sjöbodar, mera bryggor, båtar och så mera havsblått
och sommargrönt.
Perisgrund var i början av 1900-talet huvudhamnen på Bergö. Det var här
turbåten från Vasa mot Korsnäs angjorde bryggan och det var här folk samlades,
det var här det hände helt enkelt. Vintertid hade man en plogad isväg härifrån till
Vägvik i Malax och därmed till fastlandet.
På infotavlan i hamnen läste jag att det var från Preisgrund
fiskarna åkte varje vår för att fiska strömming. År 1962 fick ön fast
förbindelse med fastlandet när en färja började trafikera, numera är färjefästet
en bit härifrån och numera är Perisgrund en vacker och fridfull plats.
Här i hamnen fanns denna rökugn och jag kan föreställa mig hur
gyllenbruna firrar hänger på rökning här inne. Snålvattnet började nästan rinna när
jag tänkte mig in i hur gott det skulle kännas att smaka en nyrökt fisk.
Gyllenbrun och alldeles varm, så varm
att man bränner fingertopparna - och tungan...
Jag hinner knäppa ett sista foto innan sambon tycker vi skall fortsätta.
Denna gång stannade vi vid Bergö kyrka. Tyvärr hade det blivit för sent för
att få en titt inne i kyrkan, men vi strövade runt på den välansade kyrkogården
och kände av stämningen kring denna plats.
Bergö kyrka byggdes de första åren på 1800-talet av byamännen. När kyrkklockorna
ringer säger man på Bergö att de kallar "Heim ti rese, heim ti rese.."
(rese betyder sälkött). Att det funnits ett kapell på ön redan på 1600-talen berättar
K V Åkerblom: "Fast vi icke ha några uppgifter därom kunna vi anse som säkert att
det första kapellet i Vargö inrättades senast på 1690-talet. Efter 1696 hade de icke råd
därtill, då hungersnöden och krigen tryckte dom. Då Stora Ofreden inbröt 1714 fick Vargö
påhälsning av ryssarna, som togo från kyrkan en klocka, kyrkoskruden mm och
skadade kyrkan svårt." (Jo, Bergö hette Vargö tidigare.)
Vid vägen såg vi en skylt "Fiskehamn" och jag blev intresserad. Efter en lång och
för att fortsätta vår upptäcktsfärd på Bergö. Vi hälsa på hemma hos N,
som just var hemkommen får de yttre skären, och så fortsatte vi att åka
dit näsan pekade. Att bila på ön för en utbyss är rätt intressant, det känns som
om vägarna går kors och tvärs. Men man kommer alltid fram och nästan alla man
möter hälsar glatt (såå trevligt!).
Denna gång hamnade vi i Perisgrund, en gudomligt vacker plats.
Mera röda sjöbodar, mera bryggor, båtar och så mera havsblått
och sommargrönt.
Perisgrund var i början av 1900-talet huvudhamnen på Bergö. Det var här
turbåten från Vasa mot Korsnäs angjorde bryggan och det var här folk samlades,
det var här det hände helt enkelt. Vintertid hade man en plogad isväg härifrån till
Vägvik i Malax och därmed till fastlandet.
På infotavlan i hamnen läste jag att det var från Preisgrund
fiskarna åkte varje vår för att fiska strömming. År 1962 fick ön fast
förbindelse med fastlandet när en färja började trafikera, numera är färjefästet
en bit härifrån och numera är Perisgrund en vacker och fridfull plats.
Här i hamnen fanns denna rökugn och jag kan föreställa mig hur
gyllenbruna firrar hänger på rökning här inne. Snålvattnet började nästan rinna när
jag tänkte mig in i hur gott det skulle kännas att smaka en nyrökt fisk.
Gyllenbrun och alldeles varm, så varm
att man bränner fingertopparna - och tungan...
Jag hinner knäppa ett sista foto innan sambon tycker vi skall fortsätta.
Denna gång stannade vi vid Bergö kyrka. Tyvärr hade det blivit för sent för
att få en titt inne i kyrkan, men vi strövade runt på den välansade kyrkogården
och kände av stämningen kring denna plats.
Bergö kyrka byggdes de första åren på 1800-talet av byamännen. När kyrkklockorna
ringer säger man på Bergö att de kallar "Heim ti rese, heim ti rese.."
(rese betyder sälkött). Att det funnits ett kapell på ön redan på 1600-talen berättar
K V Åkerblom: "Fast vi icke ha några uppgifter därom kunna vi anse som säkert att
det första kapellet i Vargö inrättades senast på 1690-talet. Efter 1696 hade de icke råd
därtill, då hungersnöden och krigen tryckte dom. Då Stora Ofreden inbröt 1714 fick Vargö
påhälsning av ryssarna, som togo från kyrkan en klocka, kyrkoskruden mm och
skadade kyrkan svårt." (Jo, Bergö hette Vargö tidigare.)
Vid vägen såg vi en skylt "Fiskehamn" och jag blev intresserad. Efter en lång och
rätt gropig väg igenom skogen kom vi så ut till en av de mest fantastiska
platserna på Bergö. Ibland undrar jag varför vi överhuvudtaget måste resa
långt bort för att få uppleva vackra och spännande platser...
Fiskehamnen på Bergö är idag en kommersiell fiskehamn som används av fiskare
från olika platser. Här finns några lagerbyggnader, flera stora bryggor och en stor
vändplats. Men så finns också naturen runtomkring! Hamnen ligger skyddad, men här ser
man ut över havet, där havet möter horisonten.
Och det är här de mest vackra och helt vanliga stenformationerna finns....
Medan sambon gick för att prata med fiskarna vandrade jag runt med kameran.
Och vad hittar jag här, om inte ett fiskhuvud, modell större....
Det var vägen hit ut, den sista biten, som var den mest fantastiska.
Det var plattvatten, kvällen till ära, och stenar, stenar, stenar.
Men stenarna låg mest inomskärs, om jag kan
uttrycka mig så, ut mot havet var det som sagt fritt fram.
Här ute på stenarna satt måsar och tärnor och väntade.
Alla fåglarna var vända mot fiskehamnen och det var med en intensiv blick de satt
där ute på stenarna och kollade om fiskbåtar var i antågande och
och om det eventuellt kunde vankas fiskrester....
Här ute var det rofyllt men ändå livligt.
Det var arbete - och det var ett sätt att leva.
Det här får bli min sista bild från Bergö, för denna gång.
De ståtliga rönnarna, som kanske snart är fyllda med röda rönnbär,
klamrar sig fast i den karga jorden ute på Bergö.
Precis som alla de Bergöbor som bebor ön idag och som levt här under
århundraden. Bergö känns som en mycket trygg plats, en genuin plats
där man tar hand om saker och där man lever sitt liv som man alltid gjort.
Med havet som granne tänker jag också på den resliga stenen vid kyrkan
som hyllar alla de som fått sätt livet till ute till havs.
Havet som ger och tar och som omsluter hela ön.
Har du inga sommarplaner för i år, så besök gärna ön.
Här finns så mycket vackert att uppleva!
Vi tog färjan över till fastlandet igen och körde hemåt i kvällningen.
Och vi hade massor av vackra naturupplevelser i bakfickan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar