Att jobba ute i skog och mark

  Igår morse åkte vi ut för att jobba i skogen, sambon och jag. Vi åkte iväg ut mot havet där det var dags att ta hand om stormen Aila:s härjningar. Där ute i skogen såg vi inte en kotte, perfekt i dessa pandemi-tider!

Från morgonen kikade solen fram efter dagar med regn. Jag hoppades på en solig och fin dag, men molnen ville inte segla iväg. Allt emellanåt kikade ändå solen fram och något regn fick vi inte på hela dagen.

Väl där ute gick jag runt med kameran medan sambon kvistade några granar. Jag njöt av färgprakten och av allt det fina på hösten.

Det var så vackert där ute. Vattnet låg som en spegel, och ibland undrade jag vad som var upp och vad som var ned när allt speglade sig... Och oj, någon hade visst dragit ur proppen, för havsvattnet hade minskat betydligt .

Alla lövträd hade inte tappat sina blad utan det lyste gult  och grant. Och titta vilka stora björklöv jag hittade, nästan lika stora som min hand!

Jag gick en sväng ut mot den våta mossen, bara för att fota lite - ja, eller mycket....

När jag gick där ute hörde jag hur svanar kom flygande i stora plogar med siktet inställt söderöver. En havsörn kom seglade högt uppe i luftströmmarna och den skulle jag inte ha uppmärksammat om inte två kråkor hade kraxande följt efter örnen...

Så gick jag in i skogen och där jobbade sambon med motorsågen. Inne bland träden var det lite disigt. Dags för mig att lägga kameran åt sidan och hjälpa till! Skall bara knäppa några foton först...

Nu om inte förr lade jag kameran bredvid vägen. Vilken tur att vi har skogskärra med kran och en behändig vinsch med vilken vi kan dra långa stockar ut ur skogen! Vi jobbade på i sex timmar utan paus, sedan hade vi ett helt lass med stockar och kunde spänna fast lasten för att söka oss hemåt.

När jag gick till bilen, som jag parkerat vid vägen, kikade solen fram och jag knäppte dagens vackraste foto (enligt mig). 

I natt hade vi frost för första gången denna höst. Det är mitten av oktober och denna höst har varit varmare än normalt. Men nu är det snart dags att ställa in sig på kallare väder. Svanarna börjar flyga söderöver...

Oj, världens nästhögsta incidenstal!

 Ibland blir man mer än förskräckt i dessa tider med covid-19. 

Igår läste jag i vår dagstidning (stod i den tryckta versionen av tidningen idag): "Andorra har det värre. Men annars är det svårt att hitta platser där förekomsten av covid-19 är högre än i Vasa just nu." Igår hade staden ett incidenstal på 614, dvs talet som anger hur många per 100.000 invånare som har konstaterats vara smittade de senaste 14 dagarna. Utbrottet bland studerande och unga vuxna har varit explosionsartat i staden de senaste dagarna. Många, många har testat sig och flera tusen sitter i karantän i staden och i hela regionen. Det är allvar nu, trots att sjukhuset ännu inte har covid-19-patienter (i alla fall inte under gårdagen)!

Staden lär hänga med (öka) i statistiken ännu flera dagar eftersom utbrottet skedde så plötsligt att det under tvåveckorsperioden finns dagar med noll och två konstaterade fall....  Nu hoppas jag att alla orkar följa restriktionerna och att smittan så småningom kommer att klinga av. Den måste klinga av! Vi måste alla skärpa oss! Nu!

Dessa dagar är inte alls några höjdardagar....

Läsning som utvidgar själen

Jag har alltid tyckt om att läsa. Att läsa en stund i en "god bok" innan jag kan somna till natten är numera nästan ett måste. Men också dagtid, när höstregnet smattrar på fönsterrutorna är det så avkopplande att krypa upp i ett soffhörn med en varm pläd och en intressant bok. En bok som utvidgar själen.....

Numera har jag blivit mera kritisk till vad jag vill läsa. Helst skall det vara något berikande, antingen något lärorikt eller så vill jag gärna läsa något trevligt. Själv äger jag ett bibliotek på minst ett hundratal böcker (som jag gärna läser flera gånger och alltid upptäcker något nytt) eller så lånar jag böcker på biblioteket (perfekt service av vår kommun). För jag är så gammaldags att jag vill läsa en pappersbok. En pappersbok för att kunna vända blad och läsa nästa sida....

Just nu läser jag "Intelligenta växter. Den överraskande vetenskapen om växternas hemliga liv". En lättläst vetenskaplig bok som gavs ut på svenska år 2018. En insiktsfull bok som verkligen vidgar ens egen världsbild. 

Egentligen läser jag böcker med mycket omväxlande innehåll. Men numera lägger jag ifrån mig böcker som är för negativa, för manipulerande, för orealistiska. När jag läser vill jag känna mig upplyft, lära mig något nytt, få en aha-upplevelse. En bok som får mig att reflektera över vad jag läst när jag är ut på mina promenader....

Årets älgjakt har inletts

 Igår gick startskottet för höstens älgjakt. Både covid19-pandemin och Aila-stormens framfart har ställt till det även för älgjägarna. Numera har jägarna ansiktsmask och engångshandskar med i ryggsäcken... Sambon har också en motorsåg i bilen, om det skulle behövas....

Med en älgjägare i huset är det numera tidig väckning på helgerna. Jag kokar gröt och brygger kaffe till han som skall ut i regnet i arla morgonstund. Jag brer några smörgåsar, plockar ner några bullar och annat matnyttigt i ryggsäcken innan jag själv sätter mig vid köksbordet för att dricka mitt morgonkaffe och läsa dagstidningen. När det sedan blir lugnt i huset är det jag som kryper ner i sängen ännu en stund för att läsa lite i lampans sken. Och där ute öser regnet ner....

Varje sommar har vi sett älgar och hjortar i skogen när vi åkt ut till vårt sommarparadis, men inte detta år. Här kommer därför ett foto med några år på nacken.

Igår passade jag på att gå en långpromenad här i byns skogar, för då visste jag att älgjägarna höll till längre ut mot havet. Ute hade molnen börjat samla sig igen och det var vått (och rätt halkigt på trädens rötter) efter lördagskvällens ihärdiga regnande.

Jag kunde konstatera att numera ligger fler löv på marken än klamrar sig fast uppe i träden. Åtminstone på vissa ställen.

Och vad tror ni jag hittade i massor längs skogsstigen? Jo trattisar! Tack och lov hade jag en plastpåse i fickan så jag fick med mig lite svamp hem också. Där fanns massor av trattkantareller! Det får bli samma skogsstig någon annan dag i veckan när jägarna har veckovila.....

Idag skall jag koka trattkantarellsoppa! Varm soppa som förrätt till en älgjägare som säkert kommer hem våt och frusen efter en dag i skogen, det kanske skulle sitta fint.

R.I.P. Herr Anka

Våren 2012 blev vi med två ankor, Herr och Fru Anka. Sonen hade skaffat ankorna och först visste vi inte vilket kön ankorna hade, men det upptäckte vi snart. Fru Anka började så småningom lägga ägg medan Herrn:s hormoner sprudlade....

 Här har vi Herr Anka, så vit och vacker. Den första tiden fick de husera i en gammal kaninbur ute på gården. De fick lära känna oss och sin nya omgivning.

Våra ankor fick inga riktiga namn, de blev helt enkelt Herr och Fru Anka. Herrn var den som svartsjukt bevakade sin Fru. Han var en riktig "bodyguard". Han gick dit hon gick, för det var alltid hon som var den som var frimodig och vågade pröva på.

Under den varma årstiden har våra ankor huserat i vår trädgård. De har ätit min sallad och mina tagetes till min stora förtret... men mest har de ätit gräs och annat smått och gott. Varje natt har dom haft sitt lilla kryp-in i uthusen. De båda ankorna har varit våra älskade husdjur och en del av vår vardag.

 

 

Våra ankor var alltid tillsammans, de gjorde alltid samma sak. Ända till den dagen de blev 3 - deras son Kalle kom till världen. Han som jag födde upp med kokta, mosade ägg och  morötter.... Men så en sommardag för några år sedan var plötsligt Fru Anka borta, räven hade tagit henne som föda till sina rävungar. Och då hade vi endast pappan och sonen kvar. De blev ett oskiljaktigt par de också.

Pappa Anka hade ett ben som gjorde ont i över ett år. Med tiden låg han oftast ute i solen och vilade sig. Hela denna sommar har han varit trött, glansen i ögonen började mattas av....

Herr Anka somnade in en helt vanlig tisdag. Han blev 10 år gammal.

Vila i frid Herr Anka. 

Du fattas oss.

Jag kollar på svanar som äter kvällsmål på våra åkrar

 I flera veckor har en skock svanar kommit till våra åkrar ute på slätten för att äta både morgonmål, lunch och kvällsmål.

 I kväll gick jag ut för att knäppa några foton. Kvällen var varm, men mörka moln drev in från söder...

Solen kikade fram och molnen blev mörkare för var steg jag tog... Svanarna ute på åkern hade upptäckt mig och alla var på sin vakt.

Jag knallade närmare och några svanar sökte nu skydd av varnadra.

I flocken fanns tydligen både sommarens ungar och deras föräldrar. När svanarna hade bestämt sig för att jag inte var farlig fortsatte de äta sitt kvällsmål.

Och jag bestämde mig för att vända hemåt. Molnen hopade sig, det blev mörkare ...

Jag var nästan hemma när regnet kom. Stora droppar. Jag skyndade på stegen och när jag öppnade ytterdörren behagade regnet ösa ner.... men det blev endast en skur, tack och lov.

Vispgröt

 Ett av barndomens speciella maträtter var utan tvekan vispgröten, dvs mannagrynsgröt med lingon. Denna höst har ju bjudit på massor av lingon i skogen och därför har jag de senaste veckorna flera gånger kokat lingongröt, eller vispagröitin.

Så har du lite extra lingon - varför inte bjuda på vispgröt idag?

Här bjuder jag på mitt snabbkokade recept:

Jag kokar upp 1 liter vatten och rör sedan ner 1,5 dl mannagryn, 1 dl socker, 4 dl lingon, 0,5 tsk salt och lite vaniljpulver och låter allting koka i ca 5 min medan jag rör om. Sedan låter jag  gröten svalna  för att så vispa gröten tills den blir så där härligt fluffig och rosa. 

Vill man kan man ju koka lingonen först och hälla bort skalen. Ja, eller så kan man koka vispgröt på andra bär, varför inte röda vinbär eller hallon.

Vispgröt skall avnjutas med kall mjölk! 

En rosa smak av barndomen!