För någon vecka sedan utspelade sig följande:
När jag gick över gårdsplanen såg jag en spov som kom vandrande
längs vägen. Den kom från åkrarna, förbi postlådorna och förbi vårt hus
med sikte upp längs vägen. Den gick med raska steg och var alldeles tyst.
Naturligtvis sprang jag in efter kameran och kikade tyst fram bakom husknuten.
Jo, nu hade den kommit i jämnhöjd med en av grannarnas infart och var
tydligen på väg in på deras gräsmatta. Spoven såg ut som en unge som
ännu inte lärt sig flyga.
Där gick den runt och pickade i sig ätbart.
Länge, länge gick den där, så jag gick in och lämnade den åt sitt öde.
Men efter en stund såg jag den komma tillbaka längs vägen. Nu gick den åt
andra hållet, mot postlådorna och åkrarna. Den skulle tydligen "hem" igen.
Men så hörde jag att en bil kom från just det hållet. Och det hörde den skrämda
ungen också och snabbt vände den och sprang tillbaka mot grannens.
Bilen kom brummande förbi oss och jag rusade runt husknuten.
Vad hade hänt med den lilla sopvungen?
Den syntes naturligtvis inte till, varken överkörd på vägen eller
på grannens nyklippta gräsmatta. Kunde den ha gömt sig i diket?
Svaret på den frågan vet jag inte ens idag.
Så gick det någon timme och nu hördes spovens kännspaka skri över
fälten. På en sten satt en lite större spov, det var nog ungens mamma, och ropade.
Kallade in sin lilla unge.
Länge, länge satt mamman där på stenen och spejade åt alla håll.
Ropade, kallade på sin unge med jämna mellanrum.
"Var är du? Kom fram!"
Spovmamman spänner blicken mot å-kanten.
Länge stod hon på stenen och kallade. Pejlade in omgivningen.
Sedan såg vi henne flyga över gården och åkern, skrikande.
Hon försvann ut över åkrarna och sedan har vi inte sett henne.
Hur det gick? Vi vet inte.
Men jag tror att mamman och ungen fann varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar