Nostalgisk

Idag är jag bara in som hastigast för att säja Hej!

I dag har jag läst tidigare inlägg i min blogg. Jag läste hela förra höstens

inlägg och blev lite nostalgisk. Det är ju som att läsa i sin

dagbok när man läser i den egna bloggen.

Trots att jag inte berättar så mycket, så är det så mycket Jag

i bloggen. Så mycket tankar. Så många foton, just dom som

var så viktiga just då.

Ha en fin kväll alla ni som kikar in!

Hundvakt

I helgen hade vi den trevliga uppgiften att få vara hundvakt.

Lilla Ellas husse och matte skulle åka bort och vi fick den äran

att bli med hund. Det var roligt!

Lilla Ella är av rasen tibetansk spaniel och hon kan vara ett riktigt yrväder.

Rasen är glad och självsäker till sättet och mycket trogen sin ägare.

Fast Ella känner ju oss, så det var inga problem.

Ett yrväder behöver en hel del motion - och det behöver ju jag också.

Så vi var ute på tre längre länkar i går. Mitt på dagen gick vi

ut tillsammans med bland annat labrador retrievern Lucas och 

lilla babyn som skulle sova middag.

Lucas är gammal vid det här laget och han har besvär med sina leder.

Därför vill han vila allt emellanåt, och då ville ju Ella gosa lite.

Dom båda hundarna trivdes bra i varandras sällskap. 

Och det den ena gjorde, det ville den andra också göra. Här doftar

det bestämt intressant....

När vi gick hemåt och passerade en av granngårdarna måste Lucas vila igen.

Och det kunde ju Ella också göra, för nu såg de båda grannens katt.

Fast här på landet är alla kompisar, så alla inblandade tittade endast på varandra.

I går kväll när Ellas husse och matte kom hem tittade hon först alldeles

yrvaket på dom, sedan blev det pusskalas!

Lördagskvällen timme för timme

Igår, lördag, hann klockan bli 8 på kvällen innan vi

styrde kosan ut mot vår sommarstuga.

Här följer en bildkavalkad över den vackra kvällen.

När vi åkte iväg hade en "atombomb" sprängts ute i Kvarken.

Precis bakom molnet hade solen gömt sig.

Det var lite höst i luften. T.o.m. jag hade tagit sockor på fötterna

och det var jag tacksam för! Kvällskylan kommer krypande

när vi är inne i september...

Ute vid villan var det plattvatten.

Vackra moln speglade sig i havsviken.

Sambon gjorde upp eld i bastun medan jag tände en eld

i spisen inne i villan. Snabbt spred sig värmen inne i huset.

En timme senare började skymningen sänka sig.

Nere vid parkeringen, mellan träden, sänker sig mörkret.

Vi dricker te och mumsar i oss smörgåsar. Grillar varsin korv

i den falnande elden inne i stugan.

Klockan är omkring 21.15 och vi går till bastun.

Nu börjar mörkret sänka sig.

När jag gick från bastun var det ännu mörkare och jag fick treva

mig fram längs stigen upp mot stugan. Men jag kan ju de flesta

krökar på stigen, där den går mellan stenar och blåbärsris.

Inne i villan har vi varmt och mysigt med både levande och

elektriska ljus. Jag kikar ut igenom fönstren och kan räkna till tre

ljuspunkter på andra sidan havsviken. Inte många som är ute vid

sina villor så här års. Svanarna skriker ute i mörkret och det hörs stilla 

sus när plogar av både tranor, svanar och gäss flyger ovanför huset.

Hösten är här och fåglarna samlar ihop sig för att snart flytta söderöver.

Kvällarna är så levande ute vid havet.

Alla borde få uppleva en trygg höstdag

I dessa dagar med folkvandringar och oroligheter

i världen då går jag här hemma och tänker att alla, och nu tänker

jag speciellt på alla dem som letar skydd. borde få känna den tryggheten 

som en vacker höstdag ger. Tryggheten när solen skiner och kornet

är nyskördat. Just den varma korndoften som är så speciell

och hoppingivande. 

Jag känner mig så lycklig att jag fick födas just i den här

delen av världen, av just mina föräldrar och just i mitt årtionde.

I mitt land har också funnits krig och elände. Men inte under min tid.

Jag är tacksam för att jag aldrig behövt svälta, inte känt sann rädsla.

Jag önskar att alla de barn som nu är barn kunde

få den trygghet som vi hade.

Trygghet som vi tog för givet, som vi tar 

för givet ännu i denna dag.

I går fylldes våra sädeskärror med nytröskat korn.

Det är något visst med skördedagar. När man får bärga det 

man sått, vårdat och sett mogna. 

I kväll såg världen lite mulen ut, det hade just kommit en regnskur.

Innan solen gick ner lyste den på några mörka moln.

Det finns kanske hopp ändå.

Människan är inte lycklig

bara genom att hon njuter,

men hon njuter när hon är lycklig.

-Paul Janet-

Tandläkaren, check

I dag hade jag tid för "årsgranskning". Det var min tandläkare som

hade kallat. I många år har jag gått till en privat tandläkare

och varje år får jag kallelse till granskning.

Årets pers räckte tio minuter.

Jag behövde inte boka någon ny tid.

Allt var ok för det här året.

När jag stod framme vid receptionisten och jag skulle betala

kände jag mig så lättad. Inga hål, inga dåliga plomber,

ingen tandsten. Jag plockade fram mitt bankkort och betalade glatt.

Det var först när jag var ute på gatan som jag tänkte att det

blev ju rätt dyra minutrar den här gången. Också....

Men faktum kvarstår, inga hål, inga dåliga plomber, ingen tandsten.

Det var det jag betalade för..... jag betalade för ingenting.....

När jag nu för en gångs skull åkte in till staden 

passade jag på att knäppa två foton. Det översta fotot är

av den nyputsade Zakarias Topelius-statyn och här nedanför

en stenrelief på fd Finlands Banks huset.

Ett uselt potatisår

Jag och svärmor har gräftat upp potatisen de senaste dagarna.

Vi har svettats med böjda ryggar och varsin gräfta i händerna.

Det är inget litet potatisland vi har, för det brukar ju gå

så enkelt att sätta potatis med maskin på våren. Det här kan vi

sätta och det här... ni skall veta vi är som hölmöläborna...

Och så kommer vi till hösten och potatisen skall upp ur landet.

Då brukar det inte vara lika roligt. Vi har ingen maskin som
tar upp potatisen....

Vi har hållit på i tre dagar.

Några timmar åt gången, sedan tar vi paus. 

Kaffepaus. Hämta posten paus. Matpaus.

Jag skyller på att jag måste jobba lite, har ju en artikel som skall

insändas till en tidning... Sedan ut i det varma potatislandet igen.

Aldrig tidigare har vi fått så dåligt med potatis som detta år.

Vi har lerjord, inte minsta tillstymmelse till sandjord som potatis

trivs med. Nej, lerjord har vi. 

Vi går där med våra böjda ryggar och skyller på sommarens väder.

Försommaren var regnig och så kom torkan. Jorden blev till cement.

Guud, så vi har hackat i cementen dessa dagar.

Inte har potatisen växt särskilt bra i cementen heller.

Nåja, lerjorden då. Det blev ett uselt potatisår i år.

Visst har vi burit hem massor av lådor med potatis, men inte

alls lika mycket som tidigare år. 

Trots att det endast går åt några dagar per år att få upp den

egna potatisen, så känns dom där dagarna, timmarna jobbiga.

Men vi har i alla fall egen ekologiskt odlad potatis!

(Bara ond rygg och ett par blåsor i händerna).

Herr och Fru Anka

Vi har ju två ankor, en Herr och en Fru Anka. Ja, dom heter så.

Nu är det länge sedan dom figurerat här på bloggen och

de är lite besvikna på mig... kanske.

Men idag får dom vara med på bild. Och så kan

jag ju berätta att Fru Anka ligger och ruvar på fyra ägg.

Hon har gjort ett fint rede åt sig mellan en tunna 

med korn och några gamla potatislådor.

Ett litet utrymme var tydligen det hon sökte när hon bestämde

sig för ruvning. Hela sommaren har hon värpt ett ägg

om dagen och sedan struntat i ägget. Men så hittade vi inga 

ägg flera dagar i följd och då såg hon sin chans....

Ankor ruvar mellan 25 till 28 dagar, så vår Fru har några

dagar ännu som hon skall ligga på äggen.

I ett mörkt hörn ligger hon. För det mesta lugnt och tryggt,

men ibland måste hon ut och lufta på sig. Då springer hon runt på 

gården och piper hela tiden. Snabbt äter hon några grässtrån och

söker sig snabbt till hinken med vatten och tvättar sig och

dricker i giriga klunkar.

Så pilar hon in till sitt hörn igen.

Herr Anka får lov att gå ensam kring på gården.

Han ids inte ens titta åt mitt håll, han som annars brukar gå i mina fötter

vart än jag går. Han har nog lite tråkigt och ensamt.

Ibland kilar han in till frun och lägger sig bredvid henne.

Nu tror jag väl inte det blir några kycklingar i år heller,

Fru Anka har försökt ruva två gånger tidigare, men det vill sig inte.

Men försöka duger.