I lucka nr 11 anar jag jultomten. Ni vet han som betydde Julen med stort J när man var barn. Tänk, ännu kommer jag ihåg den julen när jag lade mig för att sova på julaftonskvällen och tänkte att nu var årets roligaste dag över och nu skulle det dröja ett heeelt åååår innan det blev en så rolig dag igen... (Inom parentes sagt fick jag inte så många julklappar när jag var barn, men julaftonen betydde ändå alltid förväntan och magi med dofter, samvaro och allt det som inte var vardag.)
När jag var liten firade vi julafton tillsammans med pappas två bröder med familjer, vi var fem barn och jag var yngst. Jag var den som längst trodde på tomten.... Visst hade dom äldre sagt åt mig att "Äh, tomten finns inte!", men det örat lyssnade jag inte till. Jag trodde på tomten, trots att jag minns en julafton när vi dansade ringlekar med tomten och jag höll tomtens hand och jag kände att det var min farbror Hannes...
De senaste årtionden har jag firat julafton tillsammans med sambons familj och där har det varit minst sex barn och sonen har varit yngst. Han fick också höra att tomten inte finns, men vi satt ändå hela kvällen och kikade ut igenom fönstret och väntade och väntade att han skulle komma... Nu är det släktens nästa generation som väntar.. Och visst, tomten kommer varje år!
Tänker jag efter så här före julen, så tror jag ännu på magin kring julens tomte och visst kan mina barndoms gråa jultomtar vara en del av den magin! För den riktiga jultomten, han bär en grå vadmalsjacka fodrad med fårull, grå filtstövlar och en grå skinnmössa som täcker det långa, nästan gula skägget! Han, som smyger kring husen på julaftonskvällen och han som äter upp risgrynsgröten vid uthusknuten....
I lucka nr 11 finns julmagin med tindrande barnaögon. Att se julen ur de små barnens ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar