Vi reste till Mexikanska Golfen

Vår andra dag i Texas reste vi söderöver till Corpus Christi, som ligger

invid den Mexikanska Golfen. Vi visste att vi skulle åka buss så när

 en gul school bus stod utanför hotellet blev vi alla lite lyriska. Vi skulle få åka skolbuss!

En sådan där gul buss som vi sett i så många tv-serier, mera amerikanskt än så kunde 

det ju inte bli! Tänkte vi. Vi hade två busschaufförer med oss eftersom vi 

skulle stanna borta hela dagen.

Vi skulle ut på en 230 km lång bussresa ner till Mexikansk Golfen.
I en snygg skolbuss! Ye, yes!

Vädret var småmulet och det var hett ute, runt 35 grader eller kanske mer. Snart märkte vi att

en skolbuss inte har den bästa komforten, suck...  Bussen hade ingen luftkonditionering att

tala om, det blev olidligt hett där inne, våra kroppar klibbade fast på sätena som

var gjorda av konstgjort läder.... Naturligtvis fanns inga säkerhetsbälten heller....

I juli har de amerikanska skolbarnen ledigt, därför fanns massor av lediga skolbussar

som kunde köra för en relativt förmånlig slant....

Vi körde motorväg ner mot Golfen. Fina och bra vägar förstås. Vår kvinnliga chaufför höll hög
hastighet, hennes fot låg på gasen och vi lade kilometer till kilometer. Det var intressant

att kolla in landskapet utanför bussfönstret. Söder om San Antonio var det
plattland, vi österbottningar kände oss som hemma därvidlag. Motorvägen kantades
ställvis av en oländig terräng bevuxen med vildväxande låga träd o buskar
och ställvis bredde slätterna ut sig. Här fanns stora rancher med fina betesmarker
för all typ av boskap och här odlades också olika grödor. De kännspaka små
oljepumparna jobbade upp och ner överallt i landskapet.

Fotot ovan, som jag knäppte igenom bussens fönster, visar de stora slätterna. Här ett
 brunt majsfält så långt ögat nådde. Jag kunde inte låta bli att tänka på uttrycket
"Everything is big in America". Det fanns ranchegendomar med mer eller mindre
ståtliga hus och mer än en gång associerade jag till tv-serien "Dallas" när jag såg de
pampiga vägportarna med en väg som slingrade sig upp mot
storståtliga hus uppe på någon kulle.

När vi närmade oss kusten började vi se hur man tog hand om oljan.
Här fanns flera stora oljeanläggningar med pipelines och raffinaderier.

Och så var vi framme i Corpus Christi, staden vid Mexikanska Golfen. För många,
många år sedan hade sambon varit på jobbresa till staden, men nu kände han inte igen sig.
Här flaggade man med både den amerikanska flaggan och Texas-flaggan, precis

som i hela Texas för övrigt. Den texanska flaggan är från år 1839 när Texas ännu var
en självständig republik. Flaggan kallas The Lone Star Flag (den ensamma stjärnans
flagga). 1845 blev Texas en medlem av Amerikanska Förenta Stater.
Här i Corpus Christi såg vi nu för första gången det blå havet! Golfen!

Vi satt och svettades inne i bussen och väntade på att hitta rätt väg ut till
den milslånga beachen. När vi åkte över en av många broar lyckades jag fånga
texten på en skylt: Bridge may ice on cold weather.... ja inte blir det många
kalla dagar här i Södern, tänkte vi .....och kunde låta bli att skratta i värmen....

Bussen parkerade nära stranden och framför oss bredde sig den milsvida
sandstranden ut sig. Så här såg stranden ut mot ett väderstreck och den såg precis likadan
ut när man vände sig om mot andra hållet. Det var lördag och amerikanerna hade stuvat in
hela familjen i bilen och tagit med soltak, stolar, bord, mat & dricka för en heldag
ute vid havet - de sökte lite svalka vid den Mexikanska Golfen. De, precis som vi....

Eftersom jag inte vågade utsätta mig för vem-vet-vad i Golfens vatten
vandrade jag längs stranden. Långt borta såg jag en bro som gick ut i havet,
dit kunde man väl strosa....

Jag gick och gick, men den där bron kom inte närmare, stranden var kilometerlång
och det var folk som solade och plaskade i vågorna precis överallt.

Badvakter.

Segelflygare, eller vad det nu skall föreställa.

Fåglar som flög av och an.

Och så en och annan krabba.

Jag tittade nedåt ibland och förstås såg jag en hel del intressant.
Både krabb- och snäckskal hade sköljts upp med vågorna.

Vattnet var otroligt varmt och skönt och de flesta av vårt gäng tog sig
ett dopp i Golfen. Det var en riktigt varm (läs: svettig) dag vid havet.

Här är beviset att vi vandrat i Mexikanska Golfen.

Det räckte mycket väl med några varma soltimmar på stranden, sedan satt det
mycket fint med varsin svalkande glass (som nästan smälte i värmen).

Kvällen skulle vi tillbringa på baseboll-arenan i Corpus Christi. Hemmalaget skulle
möta Northwest Arkansas Naturals och vi fick höra att matchen var utsåld.
Före matchen åt vi lite snabbmat och så intog vi våra platser.

I Nordamerika är baseball en stor sport med runt trettio klubbar som 
tävlar i den högsta ligan. Baseball är också en av världens största publiksporter.
Under vår kväll i Corpus Christi upptäckte vi att en baseball-match är väldigt 
mycket show. På den stora tv-skärmen presenterades alla spelare och
här visades också mycket bilder från publikhavet. Det gällde att ens barn syntes i bild,
eller att man vann någon av publiktävlingarna som ordnades mellan varje bollutkast.
Bland annat "kvälls kyss" var ett populärt inslag. Kameran kunde riktas mot något par i
publiken, och då gällde det att genast kyssa partnern som satt bredvid....
Maskotar sprang runt i pauserna och kastade ut bollar och reklamprylar.
 

Alltså mycket mera show än sport....men så mycket uppfattade jag att hemmalaget vann. 
Kvällen började i solsken men innan matchen var över hade mörka moln dragit in,
men vi fick inget regn över oss.

När mörkret föll tändes lamporna på den stora bron i Corpus Christi och bron
blinkade i olika färger. När matchen var över stuvade vi in oss i vår skolbuss igen och vi
åkte de modiga 230 km norrut till vårt hotell i San Antonio. Kvällsresan gick betydligt 
snabbare och det var aningen svalare i bussen.... i alla fall pyttelite..... 
Eller kändes det behagligare bara för att jag småslumrade nästan hela resan?

Fortsättning följer.

  

San Antonios Riverwalk

Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg var stadens Riverwalk en av

mina favoritplatser i staden San Antonio. Under gatunivå flöt den numera reglerade 

floden i ett grönt landskap. Här följer några foton från Riverwalken:

Redan den första heta dagen i San Antonio upptäckte vi Riverwalken. Vi kikade ner på

den smutsgråa San Antonio-floden (som inte var så värst stor och väldig som allt annat i USA)

 och det var då vi upptäckte promenadstråken som gick längs flodens sidor. Här fanns en massa

grönska av träd och växter - och så fanns det barer och restauranger i överflöd. 

En riktig turistfälla....

Redan från början upptäckte vi att ville vi vandra var

Riverwalken den perfekta leden. Här under trädkronorna var det svalt

och behagligt. Och här fanns också många hotell, barer och 

restauranger, det gällde bara att bestämma sig för om man ville äta

amerikanska burgare eller en ordentlig biff. Eller ville vi ha mexikanskt eller 

europeiskt eller... bara en kall öl?

Som jag också skrev i förra inlägget så måste vi ju också åka en tur med

en av alla flodbåtar som åkte runt med turisterna. Att åka flodbåt kändes

som ett absolut måste. Egentligen såg vi ju samma sak genom att vandra

längs promenadstråken, men dom små båtarna såg ju så inbjudande ut....

Trots att höga byggnader kantade Riverwalken kändes det ända som att

vandra i en miljö fylld med natur. Här kantades floden av gröna växter, träd och 

blommor. Varje morgon var arbetare ute för att sköta om växterna och träden.

Trots att massor av människor flanerade här nere varje dag var det snyggt och prydligt

och det kändes tryggt att vandra här under trädens grönska.

En av våra lediga förmiddagar kände både sambon och jag att vi behövde en 

längre promenad så vi gick förbi turiststråken upp (eller var det ner) längs floden

 till en av slussarna som reglerade vattnet.

Längre uppströms märkte vi att det blev mycket mindre turister, ja nästan bara vi,

och några joggande amerikaner som var ute på länk. Här vid slussen träffade vi

på slussvakten som naturligtvis kom fram och började prata med oss. Varifrån

kom vi och vad skulle vi göra i San Antonio? 

Det fanns en hel del djur i grönskan längs floden. Här ovan en otydlig bild av den mest

allmänna fågeln. Den var stor som en kråka ungefär och otroligt snabb (den

ville inte fastna på bild hur jag än försökte...). När vi gick tillbaka in mot

centrum av staden igen mötte vi på två manliga turister som tydligen hade en dam 

i sitt sällskap. Hon var utrustad med kamera och kom rusande i vild galopp. 

"Snake, snake" ropade hon och nästan hoppade jämfota av förskräckelse.

Tyvärr såg jag ingen orm, varken bland buskarna eller i vattnet..... (fniss!)

Nej där nere i den gröna djungeln var det lugnt denna förmiddag, tyckte jag.

Ju närmare centrum i kom dess mer turister var i farten...

 Fortsättning följer....

Vi reste till San Antonio i Texas, USA

Äntligen har det blivit vanliga sommartemperaturer (och vardagen har 

kommit emot) så nu är det dags att sätta sig ner framför datorn för att berätta 

om vår resa till Staterna. Torsdagen den 5 juli åkte vi och tisdagen den 17 juli

var vi hemma igen. Sommarens stora äventyr! Min första resa till USA!

Och minnen för livet!

Men varför resa till Texas mitt i sommaren? Varför resa till hettan där nere?

Jo, det var så att sambon skulle resa tillsammans med sin sångkör för att ge 

några konserter där nere och då valde jag att följa med. Hetta eller inte, nu skulle

även jag få uppleva USA! Och visst var det hett där nere, runt 35 plus minus varje

dag. Dessutom var ju luftfuktigheten hög och det gjorde ju sitt till att trötta ut en.
Men med facit i hand har det ju varit värmebölja här på våra breddgrader

också, så några grader mer eller mindre kanske inte spelar så stor roll. Och dessutom

finns det ju luftkonditionering där nere (vi har inte samma här hemma hos oss,

jag får bara tänka på hur det var att försöka sova på övre våningen heta sommarnätter....).

Nåväl, det gällde att dricka mycket vatten och att se till att man fick i sig

salt i lämpliga mängder, så gick det bra.

Vi reste till San Antonio i Texas, en stad som före resan var helt obekant för mig.

Men San Antonio är faktiskt USA:s sjunde största stad och det är en stad som

historiskt betytt mycket för Texas. När man i USA talar om historia då

talar man om de senaste 100, 200 eller 300 åren sisådär -för det är då kontinentens

historia skrevs - ja, det var då spanjorerna och andra invandrare tog över landet. 

(Att indianerna befolkat landet långt innan dess, det liksom skrivs med små bokstäver.)

Vi bodde på ett hotell i downtown, alltså inne i centrum. Just inne i centrum flockas

alla turister och så här under sommaren var det många turister i centrum.

Och jag hittade mitt paradis inte långt från vårt hotell.
Riverwalken!

Riverwalken ligger en nivå under gatuplan och det är en otroligt vacker värld för sig!

Här längs den smala floden går promenadstråk på båda sidor och Riverwalken 

kantas av en mängd restauranger, hotell och barer. Det var helt enkelt

hit de flesta turisterna sökte sig för att äta, ta en öl, promenera....

 En av våra första lediga dagar beslöt vi ta en

av turistbåtarna som körde längs floden, det kändes nästan som ett måste att åka

flodbåt och få sig till livs lite info om allt vi åkte förbi. På fotot ovan  kommer vi till den äldsta

restaurangen här nere vid floden och det var också här vi avnjöt en mustig chili

con carne  en av de första dagarna i staden. Jag kommer att visa fler vackra bilder

från Riverwalken en annan dag.

Jag hade inte läst på speciellt mycket innan vi reste till San Antonio, men jag

hade lånat boken "Texas, störst och bäst" skriven av Elisabeth Precht. En bra bok som

skildrar texanerna och deras sätt att tänka. Och så hade jag ju kollat in de bästa
turisttipsen för staden via nätet. Och förstås hade jag ju med mig en hel del fördomar
om hur det skulle vara i USA efter att ha konsumerat filmer och dagliga amerikanska nyheter
i hela mitt liv. Och visst fanns alla mina fördomar där, men så mycket mera därtill!
USA är på något vis så olik vårt land. Något som jag verkligen uppskattade var hur
nyfikna man var på oss där nere. Helt okända amerikaner kunde komma fram till
oss och fråga varifrån vi kom när vi pratade så konstigt språk. De var genuint
intresserade. Jag lärde mig att först förklara att vi kom från norra delen av Europa,
att vi kom från Finland. Alla kände inte till Finland, men de var helt klart imponerade
 att vi kom från ett exotiskt land. Flera berättade också att de hade norska släktingar,
 så visst kände de till Skandinavien, ja och så Ryssland då.... De sista dagarna var
Finland mera på fleras läppar för Trump skulle ju träffa Putin i Helsinki - i Finland.
Vi pratade med många amerikaner på hotellet, efter alla konserterna
och som sagt på gatan, på matställen, överallt. I like!

 Något som också fascinerade mig var alla stora träd. Här ovan en oak
på Alamo-området inne i San Antonio. Trädet var omkring 150 år, det var stort, pampigt
och gav en härlig svalka! På kvällen tände man lampor i träden och det var
riktigt snyggt. Man säger ju att Everything is big in America, och det stämmer.
Speciellt reagerade vi på matportionerna som serverades på många ställen.
Efter första kvällen lärde vi oss att man bra kunde beställa en maträtt - och en
extra tallrik. En matportion räckte galant till oss båda!
Nu förstår jag verkligen varför det finns så många amerikaner som är stora som berg.
Inte alla, men dom där "bergen" finns!
Tilläggas kan att vid hotellfrukosten var amerikanernas favoritmat våfflor med
massor av vispgrädde och lönnsirap eller sylt... alltså till frukost....
Vi finländare saknade grönsaker till frukosten, men tydligen inga andra.
Jag fann ändå en hel del gott till frukost: äggröra, havregrynsgröt, en supergod yogurt
gärna med stora  färska blåbär och så hade dom ett gott mörkt Dakota-kaffe!

 Något annat som väckte min nyfikenhet var gräset i folks trädgårdar. Det liknade inte
alls vårt gräs. Först trodde jag att gräset var gjort av plast, för det var styvt och hade helt
andra strån. Nä, tydligen var det det bara en annan grässort.

En av de största behållningarna på denna resa var förstås alla trevliga
sångare med avec som var med på resan. Vi hade så trevligt tillsammans!
Här sjunger kören utanför San Antonios största turistattraktion, nämligen
Alamo (som jag kommer att skriva om senare). Tack för fint resesällskap!
Fortsättning följer!

Texas here we go!

Den 5 juli åkte jag och sambon till USA och Texas.

Vi var borta i 12 dagar och redan när vi kom hem tänkte jag blogga

om vår resa. Men så lade sig värmen som ett lock över vårt land och min ork tog totalt

slut. Mitt blodtryck sjönk märkbart och min kroniska sjukdom gjorde sig 

påmind. Orken har efter det legat omkring noll. Nästan på minus vissa dagar.

Till er som väntar på bilder från Texas kan jag berätta att jag äntligen

idag har börjat redigera mina foton, så lugn, lugn.... det händer snart något

här på bloggen. Jag har gjort ett kort sammandrag till gruppen som vi reste

tillsammans med, det blev 21 sidor sisådär, och "skriften" blev klart för ett tag sedan,

 men tyvärr orkade jag inte fixa och dona så mycket, så det fick bli som det blev....

Nu lär värmen vara på slutrakan för den här gången, så då kanske

livet återvänder till det vanliga och jag finner glädje och ork att blogga igen!

Så ha tålamod, snart börjar jag bombardera er med foton från Texas!

Här ovan en dörrkrans gjord av bomull. Kransen fanns utanför en affär i Fredericksburg.

Tilläggas kan att jag som förväntat mig att se milsvida bomullsfält fick nöja mig med

att fotografera denna dörrkrans.... One mile north of town fanns fälten

berättade affärsbiträdet för mig....

 

 

Den heta sommaren

Sommaren 2018 kommer att gå till historien som den hetaste sommaren 

i mannaminne, ja t.o.m. flera mannaminnen. I och för sig är sommaren inte slut ännu,

men juli månad kan man i alla fall beskriva med två ord: 

Värmebölja. Värmerekord.

Dag ut och dag in har det varit solsken och runt 30 värmegrader.

Aldrig har jag väl trott att jag skulle längta efter lite normalare

temperaturer, men den sista tiden har jag verkligen längtat efter 

lite svalka. Ingenting har man orkat gör och varje kväll har man

 försökt hitta en sval plats för nattsömnen, utan att finna någon....

Det har gått två veckor utan att jag överhuvudtaget har öppnat datorn.

(I och för sig riktigt skönt, däremot har jag varit flitig på Instagram).

Vi har vänt väggkalenderns blad (välkommen favoriten augusti!!)

 och idag har vi äntligen en svalare dag och nu tyckte jag 

att det plötsligt skulle vara roligt att plugga in datorn igen.....

Här följer några foton från de senaste veckorna.

Många dagar och nätter har vi tillbringat ute vid vår sommarvilla vid

havsfjärden. Där har havsbrisen svalkat så skönt ute på vår veranda.

Jag har varje morgon njutit av en stor mugg med kaffe ute på 

bastutrappan som går ner mot stranden. Där har jag njutit av solen, 

värmen, vågornas kluckande, solglittret i vattnet och vindens sus i trädens kronor.

 Sedan har jag snabbt förflyttat mig i skuggan uppe på verandan...

Kvällarna där ute har varit vackra och sköna. Inte minsta tanke på att

vi skulle behöva ta en extra tröja eller skor på fötterna....

Vi har ofta kört skytteltrafik emellan hemmet och villan. Har man djur (två ankor)

och växthus, så gäller det att sköta om mat- och vattenförsörjningen på

hemmafronten . I växthuset mognar mina tomater i rekordfart. Vi äter stora

bifftomater varje dag och gurkor har vi ätit sedan midsommar. Det är den bästa

av somrar i växthuset, men så har jag behövt vattna två till tre gånger per dag också.....

Vi har hunnit med massor av trevligheter också dessa heta sommardagar.

Bland annat hälsade vi på hos en av mina bloggvänner ute vid deras sommarstuga.

De lever sina sommarsemestrar ute på en holme, så de hämtade upp oss med båt. Sedan

 tillbringade vi en hel dag i trevligt sällskap och med alldeles förträffligt god mat, ja vi

trivdes så bra att vi nästan glömde bort att åka hem.... (Tack nettececilia!).

Och så mera mat och mera trevligheter. För flera år sedan började fem flickor på

första klass i skolan i vår barndoms by (okej det är rätt länge sedan....) och vi håller ännu 

kontakten vi flickor (vi räknar oss ännu som flickor jojo) . En av sommarens vackra kvällar hade

vi stämt träff vid Faros restaurang. Där åt vi gott och pladdrade på i godan ro -

ända tills vi höll på att förgås av värmeslag i kvällssolen. Då betalade vi för oss och

 sökte oss ut till några skuggiga parkbänkar där vi i lugn och ro kunde fortsätta våra

diskussioner och berättelser. Tack för en minnesvärd kväll, flickor! Vi måste ju ses

snart igen!

När jag nu är inne på mat, så måste jag bara få visa ett foto från dagen då vi bjöd våra

gäster på nyrökt lax vid vår sommarvilla. Vi rökte fisken i vår rökugn och så bjöd

vi på egna nypotatisar och en sallad av egna grönsaker och till efterrätt blev

det bärpaj med kaffe. För oj så mycket bär jag plockat denna sommar.

Mest har jag plockat vildhallon denna sommar. Hallon och blåbär, som

trots torkan denna säsong har funnits i mängder i skogen.

Fast så har det funnits kryp och insekter i mängder också....

Det har varit en riktig bi-sommar i år. Vi har haft flera bisamhällen i och kring vår

veranda ute vid sommarvillan. Här ett bisamhälle som hittat ett lämåligt

krypin ovanför köksfönstret. Jag har utsatts för några puffar när jag sopat

skräp under köksfönstret, men jag är inte alltför känslig för bistick så det har gått bra.

Sommarhetta brukar ofta också betyda hemska åskväder när högtrycket

försvagas och regnväder bildas. För omkring en vecka sedan hade vi ett hemskt

regnoväder med åska som varade i över sex timmar. Åskan ställde till det på

många platser med både skogsbränder och hus som började brinna. För att inte

tala om alla el-apparater som blev obrukbara efter åskans framfart.

På fotot ovan ses hur många blixtar det fanns den 31.7 kl 16.25, den här

åskfronten var betydligt beskedligare än den som drev in den 27 juli.

Jag har mest njutit av stilla kvällar gärna med en lätt molnslöja över himlavalvet.

Här är vi ute med båten i plattvattnet. Ibland har det blåst varma vindar och

ibland har det varit helt stiltje ute på havet. 

Vi har inte rört på oss speciellt mycket mer än hemmet-villan, men nu i helgen som gick

 har vi faktiskt varit ut på vift. Bland annat korsade vi bron över till Replot

för att avnjuta en Arken Toast med en kall lättöl.

Och så åkte vi ända till Oravais för att se rekonstruktionen av "Slaget vid Oravais 1808".

Jag som älskar historia kommer att berätta mera om dagen vid 

Furirbostället och slagfältet i ett senare inlägg. 

Ja, och så dessa varma oförglömliga kvällar ute på cykeltur. En av kvällarna cyklade

jag ut till vår sommarvilla när sambon var fast på landbacken i ett möte. 

Jag hade vattenflaska, cykelpump och kamera med mig - 

och så trampade jag på. Härligt!

Vilka sommarveckor! Vilka härliga veckor!