Vid 17-tiden igår kom vi ut till vårt sommarparadis. Det var -4 grader. Vindstilla. Solen var i nedåtgående medan en molnbank började driva in från väster. Det var alldeles tyst där ute och det enda som hördes när vi gick upp till bastun var rimfrosten som frasade under våra fotsteg....
Stillheten...
Ute på havsfjärden var det öppet vatten, medan inne mot vår strand låg en tunn, delvis ihoptryckt, isskorpa. Vi började elda i både bastun och bastukammaren.
Sedan gick jag ut för att fånga de sista solstrålarna. Den tidiga kvällen/sena eftermiddagen bjöd på höstfärger och speglingar i vattnet.
Ännu hade vi inte fått någon snö där ute, men vi visst att molnen som drog in från havet kunde föra med sig några flingor så småningom....
Vi har ju haft kalla dagar de senaste veckorna så det hade ju bildats is inne i viken.
När solen sänkte sig bakom skogens träd - sänkte sig också skymningen. En lätt dimma steg över det öppna vattnet. I det dämpade ljuset syntes vår steniga skärgård....
Vi slängde in några fler vedträn i kaminen och så gick vi ut på en skymningsvandring.
När vi kom tillbaka från vår vandring längs skogens mörka vägar lyste det så inbjudande inne i bastubyggnaden. Och så var det dags för veckans höjdpunkt! En ångande varm vedeldad bastu med ett skönt bastubad! Det finns inget härligare än den stunden!
Ja vi njöt där ute. I naturen. I tystnaden. Av både kyla och värme.
Ett av livets ögonblick!
Sedan släckte vi lyset och trevade oss fram i mörkret till bilen för att åka hemåt.
I morse hade vi fått lite snö på marken, endast några cm.
Och jag var så tacksam att vi tog tag i gårdagskvällen och åkte ut för att elda bastun en sista gång (?) för detta år. I mörkret och tystnaden! Bara för att vi kunde!
