Vi behöver vårt sjukhus

Idag var vi flera tusen, kanske upp emot 10.000, som röt till.

Vi samlades på Vasa torg, vi kom från hela Österbotten och vi hade

ett tydligt budskap till våra beslutsfattare: VI BEHÖVER VÅRT SJUKHUS!

Det var en kall oktoberlördag, nordanvinden svepte in mellan höghusen.

Då satte vi ned foten: Rör inte Vasa Centralsjukhus!

Finlandssvenskar stod bredvid finskspråkiga och vi ville alla samma sak:

Vi anser att Vasa Centralsjukhus skall fortsätta med sin fulljour, en

fulljour som garanterat fungerar på båda språken!

På frihetsstatyn kan man läsa budskapet 24/7

(dygnet runt veckans alla dagar).

Jag om någon har varit så sjuk att min tankeverksamhet gick

på sparlåga. Jag kunde knappt prata mitt mdersmål svenska, än mindre orkade

jag förstå eller förklara på ett annat språk. Men våra beslutsfattare har

kanske inte varit så sjuka, de kanske inte förstår. Eller, vad värre är,

så vill de inte förstå..... 

Men vi var många som satte ned foten!

Vår region levererar en hel del skattemedel och vi vill ha valuta

för pengarna. Vi älskar vårt land och vi är värda vård på vårt modersmål!

 

Vackrare kan det inte bli!

Ibland tycker jag att vi bor på den vackraste platsen på jorden.

Ibland är det mer tydligt än vanligt, skall ni veta.

I går kväll åkte vi ut till vårt sommarparadis, det som tydligen

har blivit vårt höstparadis numera. Vi hade bestämt oss för att sova över

där ute. I den stilla naturen. När vi kom ut var det soligt och alldeles

vindstilla. Det var plattvatten ute på fjärden. och såååå vackert!

Det är sällan man ser vattnet i havsfjärden ligga som ett golv, men i går kväll

då låg det där som ett spegelgolv. Och de frostnupna träden ville gärna spegla sig.

Kvällen tillbringade vi med att elda och ha det skönt. Där ute hade vi minusgrader.

I morse vaknade jag just innan solen skulle gå upp. Hela världen gick i rött.

 

Jag drog snabbt på mig lite kläder och rusade ut för att fånga soluppgången.

Det var bara jag och några sjöfåglar som var i farten....

Dimman började dansa över vattnet...

Mer och mer..... och så syntes solskivan ovanför skogstopparna....

Dimman dansade och solen lyste. En ny dag hade just börjat.

Nu började jag frysa i fingrarna, så jag sökte mig in i stugvärmen....

Världen är vacker!

Höstfärger i staden

Varje höst brukar jag titta på de vackra gula och röda lönnarna längs Vasas

esplanader, sucka lite och tänka att nu borde jag ha haft kameran med mig.

Men se, det hade jag i går när jag var in till staden!

Och jag hade lite extra tid också så att jag kunde i allsköns ro strosa omkring.

Nu är det så vackert med alla miljontals löv som ligger i drivor under träden.
Många var ute denna soliga dag och fotade i esplanaderna.

Vissa fotade med dyra kameran och andra med mobilen.

Jag vandrade runt nere vid Stadsfjärden. På den här bilden är det

Kuntsis museum för modern konst till vänster, förnyande av tågbanan i mitten och

stadsdelen Brändö i bakgrunden.

Parkens nymålade paviljong matchade höstens färg.

Många vackra färger nu på hösten.

En hel del båtar låg ännu kvar vid bryggorna i hamnen.

Folk promenerade längs strandpromenaden, många med sin hund.
Vilken härlig höstdag!

Jag gick mest och kisade mot solen

och kollade in de röda och gula löven 

som är en del av höststaden Vasa.

Kanelbullens dag

Idag har vi firat Kanelbullens dag. 

Tänka sig, en bulle som fått en helt egen dag!

Jag hade ärende in till staden så då ville jag passa på att inhandla 

nygräddade kanelbullar. Väl hemma satte jag på kaffet och 

tänkte att en halv bulle kan jag väl klämma ner med lite kaffe.

Men bullen var så god att jag mumsade i mig den andra halvan också

innan någon annan kom på tanken att ta "min" halva....

Mina kanelbullar inhandlade jag hos Aroma i Vasa.

Mums! 

Vilken tur att kanelbullen hade sin dag just i dag!

Vackra höstdagar, men kalla nätter

Ett högtryck ger oss vackra höstdagar just nu, men nätterna är kalla.

I morse vaknade jag till nollgradigt och det låg en lätt rimfrost i

gräsmattan. Efter morgonfrukosten gick jag ut med kameran.

Lupinernas blad var täckta av små iskristaller.

Precis som daggkåpans blad, men där morgonsolen lyste...

...där strålade den röda höstkärleken (kärleksörten).

Så hörde jag ett trumpetande från grannens åker, en svanfamilj hade landat

 och försåg sig med sädeskorn som fallit på marken.

En svanfamilj, två vuxna och sex ungar. Jag försökte smyga mig

närmare fåglarna, men det tyckte dom inte om, utan höll mig

under stram uppsikt.

Här är det troligen mamman som provflaxar för att kanske skrämma mig.

Jag försökte stå stilla (men varför tog jag den röda jackan på mig, jag

såg säkert ut som Den Stora Faran....).

För det mesta höll pappan (jag utsåg honom till pappan) uppsikt så att ungarna fick äta....

....ibland var det ombytta roller.

 Nu gäller det för årsungarna att äta upp sig inför den långa flygfärden

söderöver, nu när nätterna blir kallare och vintern kanske är i antågande.....

Jag stod länge och beundrade de vackra fåglarna, men så beslutade jag

mig för att vända tillbaka och när jag vände ryggen till då blev svanarna

rädda och flög sin väg. Västerut, ut mot havet.

Biltur igenom Vasa

Sonen och jag åkte runt i ett höstvackert Vasa på lördagen.

Vasa som firade sina 410 år just i går.

Vädret var delvis soligt, men nu i oktober känner man av det höstlika.

Det är lite krispigare, lite kallare. Och så börjar esplanadernas lönnar brinna i gul och rött.

Här följer en hel del foton tagna igenom en smutsig bilruta

 (många foton tagna på snedden, hoppas ni inte blir yra....).

 

Här på det sista fotot ser ni Finlands högsta utomhuskonstverk.

Räddningsverket fick sin utsmyckning förra månaden....

 

The american dream

För några kvällar sedan träffade vi tre kusiner från min mammas sida

våra mammors kusin Else-Maj och hennes man Bjarne som har bott

 i USA i över 50 år. År 1964 reste det nygifta paret till New York där det var tänkt

att de skulle bo i max två år och sedan återvända hem. Tanken var inte att emigrera för gott,

men hur det nu blev så lades år till år.  Amerika blev deras hem.
Med jämna mellanrum återkommer

paret till sitt gamla hemland, men att flytta tillbaka, nej inte ännu....

I omgångar har folk från Finland sökt sig bort från oroligheter

och från svåra levnadsförhållanden. Eller av nyfikenhet, vad vet jag...
Man har flyttat till landet Nya Möjligheter.

Ibland har landet hetat Amerika, ibland Kanada eller Australien. Argentina. Eller Sverige.
Under åren 1899-1913 emigrerade 350.000 finländare till Förenta Staterna. Av dessa var
över hälften från Österbotten och av dem var en femtedel finlandssvenskar, alltså ca 73.000
(detta gäller åren 1870-1929). Alla har någon i släkten som under den tiden emigrerat eller
åkt över och eventuellt kommit hem. Som min egen morfar och min äldsta farbror... och både
E-M:s och B:s mammor, som båda är födda over there. Det har också inneburit att B har
varit amerikansk medborgare från födseln (numera har de båda dubbla medborgarskap).

Allt medan vi satt och mumsade på godsaker hemma hos min kusin
 svarade amerikanarna glatt på mina frågor.
 Ja, de hade mycket att berätta och någon tillstymmelse till besvär att prata riktig
finlandssvensk dialekt det hade de inte heller... Nej då, fast ett och annat word togs med
 i berättelsen förstås. De berättade om de första åren på Bronks i New York,
om dottern som var nästan två år när de anlände, om sonens födelse, om jobb och
om amerikanska bilar. Om hur de (=B)  numera i mogen ålder åker vattenskoter med 200 hks
motor, om att åka vattenskidor eller mc och om hus och trädgård utanför storstaden...
B hade som amerikansk medborgare varit inkallad och avtjänat amerikansk
värnplikt, en sak som på den tiden var obligatorisk och räckte två år.
Bland annat hade han gjort delar av sin värnplikt i Väst-Tyskland. Och vet ni,
han låg inkallad tillsammans med Elvis Presley!

I New York hade man kavlat upp ärmarna och med tiden bildat ett eget byggföretag.
Och det har gått bra för deras företag. De hade byggt hus och renoverat allt
från hotell, kontorskomplex över hela kontinenten till kändisars lyxvåningar.
Ännu i denna dag har B ett finger i syltburken och han berättade om en renovering
av ett lands ambassad, den på den fina adressen, och byggande av ett matsalsbord
på fem meter till en känd prinsessas dotter.... Företaget har under åren sysselsatt en
hel del österbottningar och att dessa är dugliga och inte har tummen mitt i handen,
 jo det vet man ju!

 Det var så roligt att träffa de två amerikanarna och mina kusiner förstås!
Kvällen rann iväg under glada skratt och trevlig samvaro. Den ena historien
berättades efter den andra.... och allt emellanåt kikade jag på min mammas kusin
och tänkte att oj vad de var lika ....! Samma ansiktsuttryck, samma gester....
 Den ena som bott sitt liv ute på landet utan att ha sett den stora världen och
den andra som tagit sig an the american dream....