Senaste dygnet i bilder

Visst är det bra konstigt ibland.

Jag menar, ibland händer ingenting och så plötsligt händer allt på en gång.

För oss har den här helgen varit ett riktigt bra exempel på "Allt på en gång!".

I fredags tog sambon och jag bilen och drog söderöver. Vi hade gps:en

inställd på södra Finland och specifikt Ekenäs.

 Vi tog det lugnt, det var mycket bilar i farten denna fredageftermiddag.

Vi åkte lite inåt landet, bara för att vi hade tid på oss.

Mot kvällen kom vi fram till ett vackert Ekenäs.

Men vi ville ju inte bara ta det lugnt på kvällen, så vi beslöt åka ut till Hangö 

och Finlands sydligaste udde. Och vi hamnade mitt i Hangö Regattan!

Med massor av segelbåtar och massor av folk i farten.

Vi tillbringade hela kvällen i Hangö, allt medan solen färgade havet

i rosa. Det var en mycket vacker kväll!

Innan vi åkte från Hangö såg jag detta hus och jag var ju bara tvungen att

knäppa några foton, för vem minns inte Hangö-kexen från barndomen?

Efter en skön natt på hotellet i Ekenäs gick jag ut på en fin morgonpromenad

runt i staden. Mera bilder från både Hangö och Ekenäs senare.

Halva dagen tillbringade vi tillsammans med sonen vid garnisonen 

i Dragsvik. Roligt med en solig dag tillsammans med sonen, som visade oss

omkring på området. Så hoppade vi in i bilen igen, tryckte gasen i

botten och drog norrut igen. Tusen km på ett och ett halvt dygn...

För på kvällen sällade vi oss till sambons kusiner.

Nu blev det kusinträff ute i Alskat.

Här var det mat, kaffe med tårtor, sång och massor av gemenskap.

Ljudnivån var hög när alla pratade i mun på varandra.

Och så plötsligt var det innehållsrika dygnet till ända.....

Några av trädgårdens blommor

De senaste dagarna har jag gått runt i trädgården

och fotat en del, idag får det bli blommor på bloggen!

Alla blommorna är gamla växter som villigt blommar år efter år.

Den gamla bondpionen blommar, vackrare kan det inte bli!

Till mina favoriter hör även Finlands vita ros, den gamla stora

rosenbusken som blommar kring midsommartid. Och doftar gott gör den!

Dom här blå-lila klockorna är också en gammal växt som funnits här i trädgården

sedan förr, villigt blommar den år efter år...

Brandliljorna hör också till de gamla trogna växterna. Så vackert med 

många tillsammans.

Vallmon, lika vacker som när den bara är i knopp.

En regnig dag med lite guldkant

Finns det något tråkigare än en kall regnig dag på sommaren?

Jag svarar själv: Nej det gör det inte!

Det värsta med eländet är att det är just sådant väder vi har idag....

Regndropparna hänger i tallens kvistar 

och mera ettrigt regn kommer hela tiden.

Regn och väta i all ära, men det tråkigaste är ju att 

sommarvärmen har flugit sin kos.

Fast .....

som tur var hade vi bestämt oss för lite gemenskapsroligt idag .... !

  

Så när det kom en av de där häftig regnskurarna, då hoppade vi i bilen.

Nåväl, det är ingen höjdare att köra bil när regnet vräker ner, 

men åka bil det måste vi för

 idag hade vi barndomsvänner stämt träff vid Tesses Café för en

gemensam lunch. Våra karlar, dom som var lediga, fick hänga med.

Det blev biff med vitlökssmör till lunch idag då. Så lyxigt att få sätta

sig till bords, vänta på maten och så bli serverad av flinka trevliga servitriser. 

Och så trevligt att få "prata bort" en stund med bästa barndomsvännerna.

Tack tjejer för en trevlig stund tillsammans!

Det är kul att träffas och kul att få lite guldkant på en regnig onsdag.

Det var uppehållsväder när vi styrde hemåt, 

nu trummar regnet åter på taket....

Guldkanter behövs verkligen!

En blåsig dag prövar ungarna sina vingar

I måndags på min kvällspromenad upptäckte jag de små fågelungarna

som såg ut att lära sig flyga. När jag gick förbi tallen som växer vid bäcken

kvittrades det förfärligt uppe i trädet. Jag försökte kisade mot solen, men förstås såg jag

ingenting i tallen. Men när jag hade stått en liten stund började jag se de små

fåglarna som flög runt kring tallen.  Små fåglar som vågade sig längre och längre bort....

Korta turer blev det. Det blåste rätt kraftigt och de små liven hade fullt

sjå att hålla sig på rätt köl och inte kraschlanda någonstans. Här ovan en liten gynnare

som lyckades landa på en utblommad hundloka.

Den här lyckades hitta en liten buske att sätta sig i. Där satt den, säkert alldeles

vimmelkantig och lycklig (tror jag!), och  funderade vart den skulle flyga härnäst.

Kanske tillbaka till tallen, om det bara gick att flyga i motvind....

Den här lilla krabaten lyckades inte bättre än att den fick

lov att landade på vägen. Där satt den en stund och så tog den sats

och flög vidare ut i livet .... eller tillbaka till tallen, till barndomshemmet....

Vi tror att det är buskskvättans ungar.

Jag fortsatte min vandring och lät de små fågelungarna göra sin

 provflygningar utan att jag stod och glodde.....

(jag har inte sett ungarna efter den kvällen, så kanske de tog klivet ut i stora världen).

Nu blommar de små blåklockorna.

Duntrav heter denna blomma i Finland, och i Sverige går den under namnet

 mjölkört eller det romantiska namnet rallarros.

Baldersbrå.

Tistel.

Kristinestad - då och nu, del 1.

För någon vecka sedan bjöds det på Öppna Portar i Kristinestad

Det är ett kulturevenemang där stadens gårdar öppnar sina grindar till vackra

trädgårdar och olika aktiviteter. Lite "cittaslow"  i maklig takt, kan man säga.

I många år har jag varit intresserad av att delta i detta evenemang -

och så i år blev det äntligen av. På morgonen åkte vi iväg i regn

och kom hem i solsken....

Kristinestad är idag en trähusidyll med smala gator, vackra gamla trähus och

många prunkande trädgårdar. Staden grundades år 1649 av Per Brahe som var 

generalguvernör för Finland. Drottning Kristina hade utsett Koppö i

Lappfjärds socken till platsen för "een fläck eller liten landtzstad". Först

kallades staden Koppö stad, men gavs namnet Kristinestad år 1651. Per Brahes

maka var grevinnan Kristina Stenbock, så om det är frun eller drottningen som

sedan gav namnet åt staden, det är svårt att veta idag....

Denna stad är en av de få trähusstäder i Norden som inte brunnit, därför är

staden helt unik med sin urgamla stadskärna 

(Röros i Norge är en annan stad som inte heller förstörts av elden). 

Under de femtio första åren hade staden redan uppnått ett blygsamt välstånd,

då Stora Hungersnöden i slutet av 1600-talet kom med sorg och elände, det kan

man läsa om i boken "Österbottens svenska kommuner" tryckt år 1900. Så här står det:

"Ortens domböcker från dessa tider berättar på sitt enkla, man vältaliga språk, om kring-

strövande stora tiggarskaror och ihjälsvultna människor. Från september år 1696 till utgången

av år 1697 afledo i Lappfjärd och Kristinestad, vars invånarantal då torde uppgått till

något över 400, inalles 250 personer. Den följande vintern var ännu hemskare: 

1698-1699 nedgick ensamt i staden de mantalsskrifnas antal från 291 till 208 personer. 

Nära nog en tredjedel af invånarna dukade sålunda i dessa fasans tider under. Men

hungern var icke den enda hemsökelse staden hade att utstå. Så gott som hela dess

handelsflotta - 15 fartyg - gick nämligen de åren förlorad genom skeppsbrott."

Och som det inte var nog med elände under dess år, även stadens kyrka brann ner till grunden.

Trätemplet, byggd år 1659, träffades av blixten och blev till aska. År 1700 reste 

man ett nytt trätempel och denna kyrka står ännu kvar (bilden ovan). 

År 1897 byggde man en ny kyrka i tegel, så den gamla träkyrkan är idag en vacker

klenod, som används främst sommartid då även många besökare hittar hit.

Bredvid den gamla träkyrkan finns en Tullstuga från 1720-talet.

Förr i tiden, medan Finland ännu var en del av Sverige, uppbars en avgift av

alla som kom till staden för att sälja något. I dag används denna tullstuga som sommarbod,

där hantverksprodukter och loppissaker finns till försäljning.

"Knappt hade staden hunnit återhämta sig från dessa motgångar, då "Stora ofredens"

skräckfulla tider ånyo gjorde slut på lugnet. År 1714 bröto de ryska härskarorna 

plundrande och härjande in i Österbotten, och en svallvåg af dem slog även in i 

Kristinestad. År 1712 hade befolkningen härstädes nedgått till 196 personer. Nu flydde

alla, som blott kunde, öfver till Sverige. De vilka ej kunde undkomma till sjöss,

sökte upphinna den norrut retirerande svensk-finska armén; de åter, vilka icke 

hunno undan, gömde sig i Lappfjärds och Närpes skogar. En del vågade dock stanna 

i sina hem, och af dessa fördes 26 - för det mesta kvinnor och barn - i fångenskap

 till Ryssland." Än i dag kan man nästan höra klappret av de ryska hästarnas hovar 

mot de stenbelagda smala gatorna.... Fienden for omilt fram i staden, speciellt mot 

den nyuppförda kyrkan. Den plundrades. Allt tog ryssarna, till och med fönstren.

Dessutom fick de med sig ett speciellt byte, en stor brännvinspanna, som förvarades 

i kyrkan såsom pant för ett lån på 100 daler i riksmynt av en kyrkomedlem.

"En stor del av kyrkans tillhörigheter ävensom stadens arkiv hade man likväl

lyckats rädda över till Stockholm. Där blev kyrkoegendomen emellertid tillgripen av

Kristinestads borgmästare, Johan Matlien, som pantsatte den för 500 daler.

Den återficks aldrig", kan man läsa i min gamla bok.

Bilderna ovan från skeppsredare Krepelins hus byggd år 1812. I dag finns hotell

i den gula byggnaden.

"De goda Kristinestadsborna tyckas i början af stadens tillvaro hava varit

något knussliga mot sina själasörjare" kan man läsa. Kapellanen Lars Rivelius hade

vid en sammankomst med präster bett prosten i Närpes att "för Guds skull släppa

honom och skilja honom från staden". Han ville hellre ha ett öde hemman i

Lappfjärd och där försörja sig själv, men i Kristinestad kunde han inte få mat och kläder.

Han hade också sagt att han "ej får så mycket av borgerskapet, att han kan köpa

sig ett par handskar"-.

Inte nog med krig, svält och massor av elände. I slutet av 1600-talet var också
häxprocessens tidevarv. År 1697 blev en kvinna vid namn Brita Larsdotter anklagad
av borgmästare Johan Hanssons hustru för att genom trolldom ha bragt
sjukdom över hennes familj och "efter framställd bevisning dömd till döden, afrättad
och å båle bränd". Men vilka hemska tider!
Fotona ovan har inget med vaken elände eller häxprocesser att göra.
Det rosa huset, med den vackra verandan, är byggt år 1850.

Efter Kristinestads knaggliga början kan man kanske säga att staden gick den
blomstrande framtiden till mötes när man år 1789 erhöll egen stapelfrihet.
(Först tillsammans med Vasa stapelfrihet via Kaskö hamn redan år 1765).
Nu kunde stadens borgare fritt exportera varor. Nu blev Kristinestad en sjöfartsstad,
men mera om detta i del 2. Se även här.

Regnbågen

Sommarens ostadiga väder fortsätter. Det är ömsom solsken

ömsom regnskurar. Vädret är en blandad kompott kan man säga. 

Men det är varmt och luftfuktigheten är rätt hög.

Ibland tänker jag att det är ett skräpväder, men så besinnar jag mig

och bestämmer mig för att det är rätt skönt ändå. Det är rätt lite regn faktiskt....

Gårdagen bjöd på några regndroppar, men dom var inte många.

De där hotande, gråblå molnen gick antingen ute till havs eller in mot land,

över just vår plats på jorden gick dom oftast förbi.

Så mot kvällen åkte vi ut till vårt sommarparadis, det är som om

lördagarna inte är riktiga lördagar om vi inte eldar bastun och drar in 

lite sjöluft i lungorna.

Jag satt ute på verandan och läste lite medan jag väntade på att bastun

skulle bli varm. Då kom det en liten skur på några minuter.

Solen sken och regnet trummade på taket. 

(Dom där grå strecken på fotot är de stora regndropparna).

Det var en kväll med en omväxlande himmel. 

Efter någon minut slutade trummandet på taket och enbart solen

lyste. Ute över fjärden lyste en vacker regnbåge.

Regnbågen lyste från den ena sidan fjärden till den andra.

Ni vet väl säkert att regnbågens färger alltid är de samma, ytterst rött och

via gula, gröna och blå nyanser till violett innerst. Färgerna är i fallande våglängd

så att rött är 650 nm och violett är bara 400 nm.

Nu skimrade det riktigt omkring regnbågen. 

Det var som en osynlig kraft som strålade ned mot jorden...

Regnbågen har i alla tider fascinerat oss människor.  Redan de gamla grekerna 

ansåg att regnbågen var stigen eller budbäraren Iris mellan himlen och jorden. I den

irländska folktron sades att en guldskatt gömdes vid regnbågens ände och i kinesisk

mytologi var regnbågen en reva i himlen som förseglades av en gudinna med hjälp

av stenar i sju olika färger. Vi här i Norden, vi som trodde på asagudarna Tor och Odin, vi

kallade regnbågen för bron Bifrost, som förenade Asgård och Midgård.

Än i dag fascineras vi av att se regnbågen lysa upp efter regn. 

I dag vet vi att regnbågen är ett optiskt meteorologiskt fenomen, ett ljusspekrum

när solen lyser på regn och som vi ser när vi har solstrålarna i ryggen.

Så här såg det ut där regnbågen slutade. Just precis vid villorna

 på andra sidan vår havsfjärd.

Fast får jag säga det högt, så finns min skatt på den här sidan fjärden....

Nu började dessutom bastun vara varm, så det var bara att

klättra upp på bastulaven och tvätta av sig och njuta lite.

Så försvann regnbågen och solen lyste så där förföriskt igen.

Härliga, härliga sommar!

Det är så skönt med solsken och värme, vad betyder då några droppar regn?

Kanske en och annan mäktig regnbåge....

När juni övergår i juli

I natt gick jag ut med kameran, klockan var någon minut före midnatt.

Dimman svävade över nejden, det ånga ur marken efter kvällens

korta men intensiva regnskur. Solen färgade molnen. Det var sommarvarmt.

Och det var så tyst, inte minsta billjud hördes från de stora vägarna,

fåglarna hade sökt sig in bland träden.

Jag nästan smög mig fram.

Jag ville inte störa. Bara njuta.

Och så var vi inne i juli månad.