Bataljen vid Tattuback i Vörå

Nu är det länge sedan jag blev historisk här på bloggen,

så i dag är det dags tycker jag. I dag, en måndag när novemberdimman

ligger över slätten, förflyttas vi tillbaka till september månad.

Rättare sagt till den 13 september 1808.

Till den tid då Finland var en del av Sverige och då ryssen

var vår värsta fiende. Dagar innan Finland skulle falla i Rysslands klor....

År 1807 hade den franske kejsaren Napoleon och ryske tsaren Alexander I

bestämt att dela upp Europa. Ryssarna sneglade på Sverige, alltså Finland i första

hand. Det pågick krig i stora delar av Finland. Men det här inlägget

handlar endast om den batalj som inträffade på morgonnatten den 13 september,

samma dag som svenskarna med general von Döbeln vann i slaget vid 

Jutas i Nykarleby och ryssarna fördrevs. Men det skulle komma mera 

förödande slag för de finsk/svenska trupperna, som det förödande slaget

 i Oravais redan dagen efter -  den 14 september......

Under tiden 12-14 september 1808 marscherade över 15.000 finska, 

svenska och ryska soldater igenom Vörå. De följde tätt efter varandra, alla var

på väg norröver. De svensk/finska trupperna på ca 6.000 man var på väg till Uleåborg,

men de var beredda på att ryssarna kunde avbryta marschen. De svensk/finska trupperna 

hade under marskalk Klingspor varit samlade i Lillkyro, för att 12-13 september

marschera norrut igenom Vörå mot Oravais. Truppen från Värmlands Regemente, 

som denna historia handlar om, marscherade som den sista styrkan.

De var 600 man ledda av fänrik Carl Johan Ljunggren.

Värmlänningarna hade order om att föra en uppehållande strid mot de 

framryckande ryssarna. Regementet övernattade utan tält i den sumpiga skogen vid

Kangas väster om Bergby (i den nuvarande sandgropen). Eld fick inte tändas.

Nu är vi inne på morgonnatten den 13 september och året är 1808.

Så här skriver fänrik Ljunggren om bataljen vid Tattuback:

Här midt i skogen, på ett ställe, där vägen krökte övfver en liten slätt uppkastades en låg vall... 

Alla grepo till vapen, och det töfvade inte länge, förrän manstarka hopar av ryssar visade sig i skogsbrynet... Strax dundrade kanonerna emot dem men de fingo också artilleri på sin sida. Efterhand måste vi fram i elden...

Här fick vi de första sårade. En miste benet och 

dog inom en timma... Fänrik Törneblad och 7 infanterister, samt ett par artillerister sårades...

 Det var det första stridsfältet jag åskådat.

Två svenska 6 punds kanoner och två ryska 8 punds kanoner användes vid drabbningen.

Man antar att 5-10 kanonskott och ett femtiotal gevärsskott avlossades

från vardera sidan. Hur stor den ryska styrkan var har jag inte lyckats lista ut.

Den svenska hären förlorade alltså en man och ca tio blev sårade. Uppgifter 

om ryska förluster saknas.

200 år efter sammandrabbningen reste Bergby byaförening en minnessten över 

bataljen vid Tattuback. Kring minnesstenen ligger 600 små stenar som symboliserar

manskapet i den svenska truppen. 

Och varför kallas det en batalj och inte ett slag? 

Jo, eftersom så få skott avlossades

sade man på den tiden att det var en batalj. Ett litet slag.

Söndagen som är farsdag

Redan i går sände jag mina varmaste tankar till min far.

Min far var en pappa som alltid ville mitt bästa. 

Det är han som har gett mig min konstnärliga ådra samtidigt som han

lärde mig att borra ner mina fötter djupt i myllan.

Han har gett mig en plattform. Och han har alltid trott på mig,

uppmuntrat mig. Men aldrig så att det sades i ord, utan mera så

att jag alltid har vetat att han har funnits där och stöttat mig.

Ibland känns det som om han ännu finns här bredvid,

lugn, trygg och nyfiket uppmuntrande.

Jag tände ett ljus på hans grav sent i går kväll.

Till dig pappa.

Min pappa älskade att ströva omkring i naturen. Precis som jag.

Dagens foton är till dig pappa.

Just nu är vi inne i den dimmiga och gråa november. 

Visst är det vackert att gå ute på slätten denna tid på året också.

Färgerna är inte så många så här års. Sådana här dagar

upptäcker man att det finns så många olika nyanser av grått och svart.

Men aldrig så att allt är dystert.

Schaffer-Wargh konsert

Vem kunde tro att elgitarrtoner och orgelpipor kunde skapa en

så skön kombo att det går rysningar igenom kroppen?

Jo, men det gjorde det. I går kväll. På konsert i Vasa.

Jag hade inga höga förväntningar - men jag blev helt överväldigad!

Jag har varit på konsert med Janne Schaffer för många år sedan,

så jag tänkte att elgitarr var väl inte mitt favoritinstrument... men 

tillsammans med en orgel och en så fin organist som Markus Wargh, 

då skapades magi i kyrkan.

Jag knäppte några foton inne i kyrkan, men tyvärr ger dom inte rättvisa

åt konserten. Schaffer stod lite bortvänd från oss, men man

visste att hans musik syntes genom hans ansiktsuttryck. Likaledes med

Wargh, via hans kroppsspråk skapades musik i hela rummet.

Konserten var full av stämningar och känslor. Meditativt, poetiskt och

så blixtrade det till om gitarren och orgeln dånade. 

Den sjuttioåriga Schaffer pratade mellan musikstyckena, avslappat

och trevligt. Vi fick njuta av kända melodier allt från Ted Gärdestad,

ABBA till Elis, men också egna vackra kompositioner - och improvisationer. 

Markus Wargh, som är född i Jakobstad,  verkar som organist i Luleå domkyrka.

På konserten spelade han ett stycke av Bach, helt utan noter. Det var helt fantastiskt

att se hans händer som mjukt sökte tangenterna och hans fötter

som flög som små fågelvingar på pedalerna....

Så har ni möjlighet att uppleva denna konsert någonstans: gå och lyssna!

Jag älskade orgelns brus och gitarrens kvitter.

En liten lort

Här sitter jag och väntar på ett godkännande av ett reportage

som jag gjorde igår. Ibland blir det liksom lite bråttom.

Att skriva texter, fixa foton, bildtexter....

Under väntetiden kan jag dela med mig av några visdomsord

som sagts av en klok person:

Ibland måste man göra saker man inte vågar, 

annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

-Astrid Lindgren-

Rekordvarm början på november

Oj, så härligt varma höstdagar vi har!

Nu har vi haft plus 10-12 grader i två dagar och nätterna

bjuder på samma värme. Ingen ny istid i sikte....

I kväll när jag kokade maten tittade jag ut och såg ännu en av

senhöstens vackra solnedgångar. Det är bara att njuta

av detta skådespel. Maten får vänta medan jag fotar....

En vacker morgon

Här följer fortsättning på gårdagens inlägg.

Jag vaknade till en vacker morgon. I sömnen hade jag 

hört hur sambon stigit upp och börjat elda. Jag hörde någonstans

långt borta att han slamrade i köket. När jag sedan vaknade på allvar

var det tyst i huset (däremot hörde jag motorsågsljud från skogen....).

Jag lade mera ved i Jötul:en, drog snabbt på mig kläderna

 och så ut med kameran!

Det var minusgrader och det var rimfrost. 

Solen började synas ovanför trädtopparna....

Vilken morgon! 

Nere i vår lilla vik hade en tunn isskorpa bildats under natten.

Se så vackert mönster!

Det frasade under fötterna när jag gick över markens löv.

Så kom solen!

Det riktigt lyste om vassen på andra sidan....

...i skuggan däremot låg rimfrosten kvar.

Jag gick in i stugan igen. Gick in i värmen och bryggde massor av kaffe.

Så satt jag länge och tittade ut igenom fönstren.

Jag ville inte åka härifrån!

Ännu en natt vid villan

Hela hösten har vi pratat om att sova över ännu en natt ute 

vid vårt sommarparadis vid havsfjärden, men det har inte riktigt

blivit av. Men så på torsdageftermiddag, då stuvade jag in lite extra mat i 

bilen och så rattade vi iväg till vår sommarstuga. Vi hade

vackert solsken, men endast någon plusgrad. 

Där ute var luften härligt frisk och höstkrispig. Vi gjorde upp eld i

Jötul:en inne i huset och medan värmen så småningom drog ut köld och

det höstråa, gick vi ut i skogen för att jobba. Jag röjde sly längs

vägen medan sambon röjde inne i skogen. Han med motorsåg och

jag Fiskars grensax. När svetten började lacka på min rygg gick

jag tillbaka till villan för att koka mat. Det skulle bli en varm

och kryddstark broccolisoppa med lite extra allt.

Det slog imma på både kameralins och glasögon när jag öste

upp den varma soppan på min tallrik. Ännu var det inte övernattningsvarmt

inne i huset, men visst skulle det bli. Nu när vi har vintertid kommer

ju skymningen så tidigt, så efter maten beslöt jag genast söka mig till

mitt trattkantarellställe för att skörda svamp.

Så jag gick till skogs, någon kilometer bort, medan sambon

fortsatte jobba med sitt. Så såg jag en stor bajshög vid vägkanten

och måste stanna för att titta efter. Högen innehöll massor av

osmältade lingon. Björnbajs, tänkte jag. B-j-ö-r-n!

Mitt lilla harhjärta började klappa hej-vilt och jag undrade om jag

borde ringa sambon. Men jag lät bli. Så började jag undra vad

jag skulle göra om jag mötte en björn i skogen. Skall man ropa, lägga

benen på ryggen och springa eller var det så att man borde slänga sig ner på

marken och spela död? Ja, hur var det nu?

Solen hade gått ner, det började skymma så smått. 

Jag bestämde mig för att lyssna ordentligt och sedan med jämna mellanrum

sucka riktigt hög. Harklar mig. Så högt att björnen skulle höra mig.... För det lät

lite fånigt att gå och sjunga, men något ljud ville jag ju ge från mig...

Eftersom jag sett älgar nära mitt svampställe hade jag kameran med mig.

Utifall att. Men dom brukar ju inte visa sig när jag fått den där kameran

medtagen. Men man vet ju inte hur det är med björnar och kameror....

När jag närmade mig mitt svampställe hörde jag lätta knaak-braak, grenar

som knäcktes och löv som prasslade. Men jag såg ingenting.

Nu tror jag inte det var björn, snarare en hjort eller ett rådjur.

Jag såg både älg- och rådjurspillning överallt och tydliga spår av

hovfötter i den mjuka mossan.....

Och det fanns massor av svamp! Jag satte genast igång att plocka och

höll på ända tills jag inte längre såg skillnaden på svamp och löv.

Mörkret började falla, klockan närmade sig halv sex och

det var dags att gå hem. 

Inte en enda björn såg kavata jag!!!... Inget annat djur heller...

Sambon mötte mig halvvägs, det hade blivit för mörkt även för honom att jobba.

Vi gick tillbaka till vårt nu varma hus och medan jag rensade svamp

drack vi varmt te och lyssnade på radion.

När jag gick ner till den varma bastun hade månen stigit upp på

himlen och speglade sig i havsfjärden. Det var så vackert!

Vi såg inga ljus från något hus, ingen vägbelysning heller. Endast månen

och en svart rund himmel med massor av stjärnor. Det var nästan ljudlöst.

Ett gäng svanar frasade förbi uppe i den svarta skyn, några

enstaka skrän hördes, sedan var det bara jag och månen vid stranden.

Nästan fullmåne och en vacker mångata.

Månen steg högre och högre. Mångatan ändrade mönster.

Här står jag nere vid stranden och kikar upp mot vår bastu.

Det där med härliga bastubad har jag ju beskrivit så 

många gånger att jag hoppar över det den här gången.

Men det var härligt den här gången också!

Kvällen tillbringade vi inne i vår varma villa. 

Jag kröp upp i soffhörnet, svepte in mig i en skön pläd 

och började läsa Ernst Kirchsteigers nya bok "Lyckan i det lilla".

Vi satt framför elden och grillade varsin korv, som vi sedan åt till kvällsfikat.

När vi släckte radion och lyset var det alldeles tyst i huset.

Så skönt att somna i ett varmt och tryggt sommarhus!

PS. Sambon trodde det var en mårdhund som hade varit i farten,

inte björn alltså....

(Fortsättning följer....)