Hela hösten har vi pratat om att sova över ännu en natt ute
vid vårt sommarparadis vid havsfjärden, men det har inte riktigt
blivit av. Men så på torsdageftermiddag, då stuvade jag in lite extra mat i
bilen och så rattade vi iväg till vår sommarstuga. Vi hade
vackert solsken, men endast någon plusgrad.
Där ute var luften härligt frisk och höstkrispig. Vi gjorde upp eld i
Jötul:en inne i huset och medan värmen så småningom drog ut köld och
det höstråa, gick vi ut i skogen för att jobba. Jag röjde sly längs
vägen medan sambon röjde inne i skogen. Han med motorsåg och
jag Fiskars grensax. När svetten började lacka på min rygg gick
jag tillbaka till villan för att koka mat. Det skulle bli en varm
och kryddstark broccolisoppa med lite extra allt.
Det slog imma på både kameralins och glasögon när jag öste
upp den varma soppan på min tallrik. Ännu var det inte övernattningsvarmt
inne i huset, men visst skulle det bli. Nu när vi har vintertid kommer
ju skymningen så tidigt, så efter maten beslöt jag genast söka mig till
mitt trattkantarellställe för att skörda svamp.
Så jag gick till skogs, någon kilometer bort, medan sambon
fortsatte jobba med sitt. Så såg jag en stor bajshög vid vägkanten
och måste stanna för att titta efter. Högen innehöll massor av
osmältade lingon. Björnbajs, tänkte jag. B-j-ö-r-n!
Mitt lilla harhjärta började klappa hej-vilt och jag undrade om jag
borde ringa sambon. Men jag lät bli. Så började jag undra vad
jag skulle göra om jag mötte en björn i skogen. Skall man ropa, lägga
benen på ryggen och springa eller var det så att man borde slänga sig ner på
marken och spela död? Ja, hur var det nu?
Solen hade gått ner, det började skymma så smått.
Jag bestämde mig för att lyssna ordentligt och sedan med jämna mellanrum
sucka riktigt hög. Harklar mig. Så högt att björnen skulle höra mig.... För det lät
lite fånigt att gå och sjunga, men något ljud ville jag ju ge från mig...
Eftersom jag sett älgar nära mitt svampställe hade jag kameran med mig.
Utifall att. Men dom brukar ju inte visa sig när jag fått den där kameran
medtagen. Men man vet ju inte hur det är med björnar och kameror....
När jag närmade mig mitt svampställe hörde jag lätta knaak-braak, grenar
som knäcktes och löv som prasslade. Men jag såg ingenting.
Nu tror jag inte det var björn, snarare en hjort eller ett rådjur.
Jag såg både älg- och rådjurspillning överallt och tydliga spår av
hovfötter i den mjuka mossan.....
Och det fanns massor av svamp! Jag satte genast igång att plocka och
höll på ända tills jag inte längre såg skillnaden på svamp och löv.
Mörkret började falla, klockan närmade sig halv sex och
det var dags att gå hem.
Inte en enda björn såg kavata jag!!!... Inget annat djur heller...
Sambon mötte mig halvvägs, det hade blivit för mörkt även för honom att jobba.
Vi gick tillbaka till vårt nu varma hus och medan jag rensade svamp
drack vi varmt te och lyssnade på radion.
När jag gick ner till den varma bastun hade månen stigit upp på
himlen och speglade sig i havsfjärden. Det var så vackert!
Vi såg inga ljus från något hus, ingen vägbelysning heller. Endast månen
och en svart rund himmel med massor av stjärnor. Det var nästan ljudlöst.
Ett gäng svanar frasade förbi uppe i den svarta skyn, några
enstaka skrän hördes, sedan var det bara jag och månen vid stranden.
Nästan fullmåne och en vacker mångata.
Månen steg högre och högre. Mångatan ändrade mönster.
Här står jag nere vid stranden och kikar upp mot vår bastu.
Det där med härliga bastubad har jag ju beskrivit så
många gånger att jag hoppar över det den här gången.
Men det var härligt den här gången också!
Kvällen tillbringade vi inne i vår varma villa.
Jag kröp upp i soffhörnet, svepte in mig i en skön pläd
och började läsa Ernst Kirchsteigers nya bok "Lyckan i det lilla".
Vi satt framför elden och grillade varsin korv, som vi sedan åt till kvällsfikat.
När vi släckte radion och lyset var det alldeles tyst i huset.
Så skönt att somna i ett varmt och tryggt sommarhus!
PS. Sambon trodde det var en mårdhund som hade varit i farten,
inte björn alltså....
(Fortsättning följer....)
