Igår strålade vi barndomsvänner samman för att gå ännu en
vandringsled denna säsong. Länge hade jag varit intresserad av
Stundars vandringsled och i går utlovades inget regn, så vi
beslöt träffas och gå en runda.
Den här vandringsleden börjar vid museiområdet Stundars
och den är 6,6 km lång. Vi blev glatt överraskade att den inte gick
igenom någon skog, så inga våta och hala stenar och stockar. Och inga älgflugor!
Istället fick vi vandra längs små grusvägar och vi fick beundra naturen
och vackra bostadsområden längs hela leden utan minsta halkrisk.
Längs leden finns många gamla röda hus.
Mysfaktorn var jättestor.
Här en gammal "mjölkpalla" som numera försetts med en
blommande pelargon. Framför huset en stengärdsgård.
Vi gick längs en ängsväg, eller snarare en stig, ut mot Söderfjärden.
Framme till vänster syns ett fågeltorn och till höger
en vit byggnad som är pumphuset.
Uppe i fågeltornet såg vi ut över den vida Söderfjärden. Det här är
en rastplats för flyttfåglar och vi hörde skri av tranor utifrån åkrarna.
Söderfjärden är, som jag tidigare skrivit, en gammal meteoritkrater som
bildats för 520 miljoner år sedan. Tidigare har havet svallat här, men
i början av 1900-talet torrlade man området och idag är här bördig åkermark.
Här vid fågeltornet finns en fin rastplats med lada och utegrill, allt snyggt
och prydligt. I bakgrunden pumphusen. Det gamla vita huset är idag ett
museum och det nyare är en pumpstation som byggdes på 1960-talet
och det är där inne som de vackra väggmålningarna finns.
Vi kikade in igenom fönstren till det nya huset och beundrade
väggmålningarna som den sextonåriga
Eivor Holms målat.
Jag tog hand om en tilltufsad fjäril medan mina medvandrare
fortsatte den vackra måndagsvandringen.
Det var en och annan som höll koll på oss där vi vandrade fram längs
de smala grusvägarna. Här en vacker kissekatt som kanske
också kollade in vad som rörde sig i vägdiket...
Hästarna i hagen höll oss också under uppsikt, trots att vi inte
gick speciellt nära stängslet.
Så vandrade vi längs en åkerväg, där traktorer och skördetröskor
hade gjort vägen gyttjig efter de senaste dagarnas regn.
Men det var lantligt och vackert, så ingen fara.
Vandringsleden var noga utmärkt med skyltar.
Vi vandrade längs åkrar och som här inne i bostadsområden.
I bakgrunden hänger den gul-röda finlandssvenska flaggan slak.
Vi hade ett halvmulet väder och absolut ingen vind.
Att hösten närmar sig med stormsteg, det såg vi i naturen.
Här en vacker lönn i någons trädgård.
Så närmade vi oss åter Stundars-området och här vid soldattorpet
finns lantmäteristenen. Stenen är en baspunkt med text på svenska och ryska.
Texten lyder: "Nikolaistad - ändpunkt - 1912 - S.E.i B.V."
Efter att Vasa stad förstörts vid en brand år 1852 flyttade man staden sju
km närmare havet. Genom ett kejserligt manifest 1855 förändrades den nya
stadens namn till Nikolaistad, efter tsar Nikolaj I av Ryssland. Alla försök att
få tillbaka namnet Vasa var förgäves, först efter revolutionen 1917 återfick
staden sitt gamla namn Vasa. Det hade den hetat i dagligt tal hela tiden....
Varför Vasas ändpunkt är just här, det kom vi inte underfund med,
men kanske någon som vet?
Allt möjligt spännande hittade vi längs vår vandringsstig.
Intill Stundars museibyggnader finns en hel klunga med gamla hus. Dessa egnahemshus
är alla hitflyttade och utgör en gammal by inne i byn Solf.
Museibyggnaderna och gårdsgruppen gör att hela Stundars-området
blir en otroligt vacker helhet.
Så kom vi tillbaka till Stundars-ingången och bilparkeringen.
Vi var alla överens om att det är så härligt att vandra på hösten, speciellt
när man vandrar i glada vänners lag!
Nu smakade lingonsaft följt av kaffe med hembakade bullar otroligt gott
hemma hos A. Tummen upp tjejer för vår fina dag!
