En historia

Först måste jag ju berätta om den svarta kaninen, som jag 

skrev om i förra inlägget. Det var en av grannarnas kaniner, som hade

rymt (eller så kan man ju säga att den var på semester för att hälsa på sina släktingar).

Det blev inga bilder varken av den vilda jakten när vi försöka få den infångad

eller ankornas förnäma kacklande när de fått en ny "kompis". Att få den infångad

var ju inte helt lätt. Den var snabb. Mycket snabbare än vi tvåfotade. Än rusade den

från kaninburarna till uthusen, där den kröp in och ut under stenfoten, ut på gården, 

under bilen, under släpvagnen, under bilen igen, under kaninburarna, till uthuset,

under traktorn... Slutligen var den alldeles utmattad och kunde infångas. Och det var

inte bara den stackars kaninen Hugo som var trött - vi vuxna och en hund var

lika slutkörda....(och jag missade säkert många dråpliga bildsekvenser....). 

I dag tänkte jag berätta historien om ett hus.

Ett hus som har fått förfalla. Jag minns huset från min barndom. Ett stort och ståtligt

hus. Ljusgult till färgen med vita, breda knutbräder och vita fönsterkarmar. 

Huset var stort som en herrgård. 

Idag står huset kvar, stolt och säkert på sin stenfot, men med en veranda som är

murken och dörrar och en del fönster har sett bättre dagar.  Färgen är ett 

minne blott och taket skall vi inte prata om. Den fina trädgården 

är borta, men någon har i alla fall huggit ner träden

närmast huset.  

Fönster och dörrar är trasiga.

Men inne i mitt minne finns den tiden när huset sjöd av liv. När

matmor i huset satt vid köksbordet och rensade jordgubbar. Hon hade en skål full

med stora mogna bär på ett vackert skåp under ett fönster. Frestande.

H och jag som sedan sprang ut på gården. Barfota. 

I dag har vi trevligt besök av en oväntad gäst....

I morse fick jag mig ett gott skratt.

Någon, kanske någon av våra grannar, har numera en förrymd kanin.

För vi har en extra kanin, en svart en, här på vår gård. Den har sökt sig till våra

kaninburar och skuttar lyckligt kring här på gården. Kikar in på våra kaniner

och vill ha sällskap. Men så kom ankorna ut.... Vad är nu detta?, tycktes ankorna undra.

Både den svarta kaninen och de vita ankorna blev lika förskräckta. Men också 

nyfikna. Stor cirkus på vår gård för tillfället.....

Annars fortskrider våren i ett lite lugnare tempo. Den riktigt sköna

vårvärmen har kommit av sig, för trots att vi har soligt och fint väder har

den sköna värmen inte kommit tillbaka. Härligt med +8 grader, men nätterna är

ännu frostigt kalla. Ute i naturen blommar sälgen. Trädens löv ligger i startgroparna

och på soliga platser har både hägg och björk vecklat ut sina löv.

Härliga våren. Idag skall jag ta med mig kameran ut i naturen.

Det är flera dagar sedan jag tog några bilder, så det är kanske dags...

De kalla vårkvällarna

I dag är det måndag och solen har kommit tillbaka.

Solen och den klarblå himlen, ja då känns våren i hela kroppen igen!

Men våra kvällar och nätter är kalla, minusgrader varje natt. 

För några kvällar sedan vandrade sambon och jag ner till en av de

små båthamnarna som finns här i trakten. Solen hade just gått ner och 

kölden kom krypande....

Sådana här kvällar är det skönt att ha mössa, handskar, vinterjacka och

långkalsonger. Tänker på vårfåglarna som är så tysta i det kalla vädret... för annat

är det när vårkvällarna är varma, då kvittrar det i varje buske. Här ute vid kusten

är det kallt på våren, det vinterkalla havet kyler. Annat är det på hösten, då 

är havet en värmereserv som höjer kustbyarnas temperaturer flera grader.

Nog pratat om vackra kalla vårkvällar, här måste jobbas.

Nu skall jag försöka lösa mina databekymmer, för idag har jag en del

material som skall insändas till olika tidningsförlag. Typiskt att en skall vara

så ointresserad av datorer när de är så nödvändiga i ens jobb.....

Vitt på marken

Söndag och fjärde maj. 

I natt hörde jag att det smattrade mot taket. Det regnade.

I morse hade vi lite vitt på marken, det var små fläckar av snö.

Det kändes konstigt med vit snö bland de gula påskliljorna och de blå scillorna. 

Under dagen har en och annan snöby dragit in över landskapet. Tack och lov smälte flingorna 

i luften, så det blev ingen mer snö på marken. Vi har haft en kall och murrig söndag. 

Nu  mot kvällen skiner solen igen och det känns lite varmare i vinden. 

För visst är det så att jag föredrar annat vitt på marken. Som de ljuvliga vitsipporna.

De här sipporna blommade vid  min hemgård igår. De har spridit ut sig i trädgården

och växer nu tätt, tätt som en vit och grön matta under några häggar och björkar.

Här på våra breddgrader växer vitsipporna inte vilt. 

Inte normalt. Våra vitsippor har jag hämtat från södra Finland för över trettio år sedan och

tydligen har klimat varit gynnsamt, så de har slagit rot och börjat känna sig som hemma.

Jag tycker om vitt på marken. Mycket hellre vitsippor än snö.....

(i alla fall när vi har maj månad!).

Oj vad det dammar!

Vi är månskensbönder. 

Att vara månskensbonde betyder att man har ett 

jobb och endast på fritiden är man bonde. I går var både sonen och sambon

lediga från skola respektive arbete och vi sådde havren. Eftersom vi inte har fått

regn de senaste veckorna är det mycket torrt ute på åkrarna. Det dammar

förskräckligt, knappt så man ser sonen när han harvar med traktorn....

Eftersom vi inte har så mycket åkermark brukar vi synkronisera både sådd 

och skörd med vår granne. Han är precis som oss också månskensbonde.

I går var de tre karlar som jobbade tillsammans och bra gick det, vi fick

all havre i marken. Nu väntar vi några dagar innan kornet skall i jorden.

I vår har sonen lovat jobba åt min kusin Storbonden. Så idag började han

harva på större åkrar och med större maskiner....

Den tidiga våren har gjort att sådden är rekordtidig i år.

Nu hoppas vi på fina dagar även framöver och sedan kan det komma regn.

(Förstå att en motorintresserad grabb tycker om att ratta

stora traktorn. Och så är det skönt med en liten drickapaus).

Idag börjar vårbruket och jag tänker på min mamma

Andra maj är en rätt kylig historia. Nåja, den är solig men nordanvinden

är bitande kall. Idag börjar vi med vårbruket, havren skall ner i jorden.

Att vara bonde så här långt uppe i norr har sina sidor. Nattfrosten kan ge 

sig till känna långt in i maj-juni. Men sedan har vi de ljusa nätterna och

många säger att det är tack vare ljuset som vi har så goda råvaror.

I Syd-Europa får man två skördar per säsong, medan 

vi bara får en skörd. 

Andra maj är också dagen när jag tänker extra mycket på min mamma.

Hon dog den 2 maj 1993, så det är några år sedan. Jag hade fått

sova bredvid henne på sjukhuset i två nätter, men natten mellan den andra

och tredje maj var det fullbelagt och jag fick lov att åka hem. Men så sent

på kvällen ringde dom från sjukhuset och dom sa att hon var dålig och inte

hade långt kvar. Den kvällen satt jag bredvid mamma och såg henne somna

in för gott. Det var bara hon och jag i ett litet rum. Fast hon inte såg på mig tror jag 

att hon visste att jag var där. I dag känner jag inte längre sorg och saknad 

utan snarare känner jag glädje för den mamma hon var. 

Hej på dig mamma, där uppe i himlen!

Äntligen sköna maj!

Glad första maj på er alla!

Här hos oss skiner en strålande sol, men med värmen är det

si som så, kyligare än på länge. Ack, så vanligt 1:a maj-väder det också....

Vi har alltid ett första-maj-jippo här i byn med både mjöd och

munkar, korvgrillning, ponnyridning och barnpyssel. Så visst är det

skönt att det blev en solig vårdag (för man kan ju klä på sig vinterkläderna...)

Mjöd och munkar

Barnen kunde klippa maj-vippor av reklamblad och gamla tidningar

Ponny-ridningen var populär. Här är det lilla Ella, 2 år,

som rider (tryggt att hålla mammas hand).

Ella och hennes mamma hälsa på hemma hos oss först. Lilla tjejen ville 

träffa våra kaniner och våra ankor. För det finns ju så mycket spännande

och nytt att upptäcka här ute på landet....